Noll ensamtid med min pojkvän

Uppenbarligen kan inte killen sätta gränser för sonen. Då blir det som det blir. "Du sover i din egen säng och XX sover med mig". Det har gått så lång tid nu att ni är ett par. Det får en nioåring acceptera. 

Men för min del hade jag inte stått ut så länge som du. Du har haft en ängels tålamod. Men vill du ha det så här hur länge som helst? Det verkar som om sonen har tankar bakom det han gör - att han faktiskt saboterar med vilje. Ta ett snack med din kille - eller gör slut och hitta en man istället för en mes som inte vågar stå upp mot en nioåring.

Needy? För att du vill rå om din pojkvän själv en natt eller en kväll? Sätt dig ner lugnt och städat - utan sonen (skicka hem honom till nån av hans kompisar - nån kompis har han väl?). Berätta hur du känner! Att ni faktiskt är ett par och att relationen behöver vårdas. Det handlar inte om att du ska ta pappan ifrån barnet - eller tvärtom - utan att det handlar om att ni är ett PAR. Inte två åldringar i 80-årsåldern som på ålderns höst skaffat separata sovrum för nattrons skull. För nån nattro vill du väl inte ha? 

Får du ingen förståelse från din kille så gör slut. Du verkar vara för ung för att vara i en sådan relation. Barn skall gå först - men de skall inte få kräva 100% uppmärksamhet alltid. De får lära sig att vänta på sin tur, att stå tillbaka ibland. Den lillkillen kommer bli odräglig.

Märkligt att han själv inte vill ha mer närhet till dig. Tycker jag i alla fall. Jag hade inte stått ut. Jag lever hellre singel och är ensam än känner mig ensam i en tvåsamhet. Inget för mig.