Noll ensamtid med min pojkvän

Jag har sedan två år en pojkvän som jag träffar på mina barnfria veckor (vi träffas tillsammans med barnen vissa helger också men vi bör en bit ifrån varandra så vardagar är inte aktuellt).

Pojkvännen har en son på heltid så vi kan inte träffas utan honom (barnvakt ngn gång i månaden) men det i sig är inget problem för mig. Det som jag tycker är problematiskt är att sonen inte lämnar oss själva en sekund och blir arg på oss om vi "bara pratar med varandra" och inte hela tiden med honom. Han lägger syrliga kommentarer om jag och pojkvännen försöker kramas och mer fysiska än så är vi inte framför honom. Sonen (9år) sover också tillsammans med sin pappa och jag får sova i sonens säng. Sonen lägger sig sent och jag relativt tidigt så någon ensamtid efter att sonen gått och lagt sig blir det inte. Ingen ensamtid alls med andra ord!

Jag har verkligen försökt ha tålamod. Han är ett barn och ska inte känna sig bortvald men nu har det gått mer än ett år sedan jag träffade sonen för första gången och jag vet inte om jag orkar längre. Jag får inte prata, umgås eller sova tillsammans med min pojkvän. Min önskan är att jag och pojkvännen kan dela säng men jag vill inte pressa min pojkvän till att agera eftersom jag skulle känna att jag tvingar honom.