Mysiga barnfria helgen förstörd igen

Jag tror inte han är intresserad av män. Fast han skulle uppenbarligen leva med mindre gnäll.

Förstår inte riktigt. Ni kan väl ha en mysig kväll/helg tillsammans även fast barnen är hemma? I annat fall är det ingen toppenide' att skaffa en gemensam unge.

Nu har du valt att bli tillsammans med en man som har barn sedan tidigare vilket innebär att du har valt att vara medlem i en barnfamilj. Du har såklart möjligheten att ändra dig och välja bort det livet och vantrivs du så kanske det är det bästa. Hade ni haft gemensamma barn så hade ni i princip aldrig haft barnfria helger. Nu är du antagligen inte så nära dessa bonusbarn (än), men är det inte det som är målet? Så hade i alla fall jag tänkt om jag blev tillsammans med någon som har barn.

Jag förstår precis vad det är du menar med att exen vill gå in och sabotera. Det där är en intressant företeelse hur exen blir när graviditeten är ett faktum och det är barn på gång. Man kan undra vad som försiggår i dessa människors huvuden som beter sig så där. Men jag skulle inte vilja påstå att bara för att exet ville gå ut en gång och festa oplanerat med sina vänner så innebär det att hon vill sabotera för ts och hennes man. 

Jag fick inte intrycket från trådstarten om att det handlar om att TS tillbringar mer tid med barnen än biomamman själv. Det handlade om en helg som skulle ha varit barnfri men inte blev det. Utöver det verkar det handla om att pappan engagerar sig i barnens liv även de veckor då barnen bor hos biomamman. Det är något jag tveklöst hade räknat med om jag blev tillsammans med någon som har barn sedan tidigare. Jag har nog t.o.m. uppmuntrat det, för jag tycker att separerade föräldrar bör engagera sig i sina barns liv även de veckor då barnen bor hos den andra föräldern (i den mån det är praktiskt möjligt och inte går till överdrift). 

Jag tycker ärligt talat att alla som börjar prata om att biomamman medvetet försöker sabotera för TS låter lite... galna. Jag förstår att det finns sådana biomammor, för det finns alltid folk till allt, men om man utgår ifrån att det är standard så är man nog lite överdrivet paranoid och cynisk. Och hade det handlat om att biomamman lämnade över barnen "i tid och otid" så hade TS säkert räknat upp flera situationer då det hänt, men det gjorde hon inte. TS har inte skrivit något mer i tråden sedan trådstarten, så jag ansåg mig ha den informationen jag behövde för att svara henne. Vi har alla olika erfarenheter som vi utgår ifrån när vi kommer med råd eller åsikter. Det är väl det som är bra med att ställa frågor på forum: Man får flera perspektiv. Jag har ingen erfarenhet av att vara bonusmamma (eller biomamma), men jag har erfarenhet av att vara bonusbarn.Ja, mannen blev tillsammans med en person utan barn, men han kan inte sluta vara förälder för det. Det är helt enkelt inte riktigt samma sak. Sedan förstår jag att TS och hennes man måste samarbeta med biomamman och att det inte alltid kan vara biomammans behov av egentid som går utöver TS och hennes mans behov av egentid. Men som sagt, nu handlade det om en gång. Problemet i övrigt verkar ju vara - så som jag tolkar trådstarten - att pappan t.ex. åker på matcher och träningar även de veckor då han inte har barnen. TS tycks önska att han slutar med det och det tycker jag låter som ett orimligt krav att ställa på en förälder.

Har du bonusbarn? Lever du med bonusbarn?

I min bonusfamilj (ex nu) gick mamman till ena barnet så gott som aldrig på träningar och matcher. Därav gick pappan på matcher och träningar både i Stockholm och över hela Sverige alla veckor året om. Istället för att stanna hemma ensam och tjura följde jag nästan alltid med. Hans barn var även jag intresserad av och tycker mycket om, därav ville jag såklart vara med. Det andra barnets mamma var med på en del träningar och matcher men där var jag väldigt ofta med utan pappan då det barnets sport inte var på samma nivå och inte intresserade pappan lika mycket. Mest var jag med för att köra barnet dit och hem, men även för att jag intresserade mig och tycker om barnet.

Hade aldrig kunnat leva kvar i en bonusfamilj om jag hade haft samma känslor för barnen som ts och andra i denna tråd har. Inte trevligt eller harmoniskt för någon!

Ja, det har funnits flera trådar där bonusmamman fått skit för att hon engagerat sig för mycket. Hur man än vänder sig har man ändan bak.

Kanske? Ja, då får vi vänta på Sidens utlåtande om huruvida du kan anses vara kvalificerad att uttala dig eller inte. Något säger mig att hon tycker att du är det alldeles oavsett med tanke på att hon inte ställde dig frågan när du ganska kategoriskt och, på ditt vanliga humoristiska sätt, kom till ts försvar. Det är nog mer accepterat än vad stackars kulsa dristade sig till att tycka. 

Hemorrojder och analflikar är inget jag har i min ägo, inte heller lever jag i en harmonisk förening med dylika. Hade jag haft några så hade jag emellertid gått till läkaren och fått dem borttagna snarare än att skriva i trådar om dem - men alla blir förstås saliga på sin fason. 

Jag håller för övrigt med de som menar att det borde vara helt i sin ordning att ts vill ha en helg i bara partnerns sällskap. Däremot förstår jag ts man om det är så att barnens mamma är en person av det lättsinniga slaget som gärna låter andra ta det ansvar hon borde tagit - att han då kliver in och tar ett ökat ansvar för barnen är naturligtvis vad han då måste göra. Det går inte att ställa ut ungar på gatan för att statuera exempel för den förälder som inte når upp till en godkänd nivå på föräldragärningen. Dylika brister måste kompenseras (om det nu är så).

Jag förstår honom också om det är så att barnens mamma inte alls är lättsinnigt oansvarig utan det i stället är han själv som känner att han vill ha barnen när mamman tänker sig göra annat. De kanske rentav har en sådan överenskommelse. I så fall är det pappan och ts bristande kommunikation kring hur de i sin tur önskar ha sitt förhållande och vilka områden i det som de inte kan tänka sig att kompromissa om. 

Tyvärr verkar den här tråden tillhöra de allt vanligare trådarna på Familjeliv - ts uppträder endast en gång och det i trådstarten och sedan lämnas fältet öppet för de vanliga spekulationerna och positionerandet mellan de redan identifierade motpolerna fyller sida efter sida med sedvanliga "argument" och analflikar. 

Något som även du förstås kan känna igen dig i, eller menar du att din kritik är mer sofistikerad framförd kanske?

Men du har rätt - jag tycker att det är märkligt av ovan nämnda användare att moderera diskussionen på det sätt hon gjorde. Antingen frågar man väl ut alla om deras historia och erfarenhet av att leva eller ha levt i en harmonisk familj med en man som har barn sedan tidigare som kallar eller har kallat skribenten för pappas tjej eller så frågar man ingen utan låter alla komma till tals ändå. Jag delar heller inte den sidenlena domen att "kulsa" var respektlös i sina inlägg.

 

Jag skulle inte kalla det akilleshäl, men jag tycker onekligen att det är fult att som nu även Anonym (jim) här ovan försöka tysta en medlem som vare sig uppträtt regelvidrigt eller vidrigt alls för att hen har ett annat perspektiv än det textilen och jim själva anser vara acceptabelt. Nu angrips också kulsas språk (som för övrigt är både gott och rätt) - hen ska dessutom "lära sig något" och inte bara tro att det räcker med att ha varit "bonusbarn" (som om hen inte ens varit det utan det ska lite dubbeltydligt lämnas inom citattecken) och därmed diskvalificeras från en diskussion som drivs av alla andra utom ts. 

Det förefaller nästan om om en rund ring är på väg att skapas kring kulsa. 

Om vi tar ett par andra familjekonstellationer där trådstartare ofta startar en tråd om problem i familjelivet: 1. Vi har den ensamma mamman som klagar över sin situation. Hon har svårt för att få livet att gå ihop. Ingen i tråden skriver till henne att hon borde ha vetat vad hon gav sig in på.

2. Vi har kärnfamiljen där kärleken och/eller sexlusten dött ut. Ts klagar på sin situation. Ingen i tråden skriver att hon minsann visste vad hon gav sig in på.

3. Vi har familjen med barn som har diagnoser, Ts klagar över sin situation, återigen: ingen i tråden skuldbelägger Ts, säger att hon borde vetat vad hon gav sig in på när hon valde ett liv med barn. Varför varför varför skuldbeläggs bonusmammor i denna utsträckning? Hur ska en barnlös bonusmamma någonsin kunna förstå vad ett liv med någon annans barn innebär i längden eller vad det innebär att bli gravid i en sådan konstellation? Förrän hon har prövat på det? Och varför varför tror folk som inte själva har varit bonusmammor att de har en aning om vad det innebär?

Håller med dig. 

Jag kan fortfarande inte se en enda positiv sak med hans tidigare ungar, och jag har ändå haft snart 20 år på mig att hitta något. 

Jag håller helt med dig om det där. Jag hade själv en romantiserad bild av vad bonusfamiljen var innan jag prövade på det. Men jag hade nog också bilden av den Elaka styvmodern i bakhuvudet när jag själv blev bonusmamma. Den kulturella föreställningen om att allt ansvar vilar på den moderliga Bonusmamman lever kvar. Det behöver förändras, för idag har vi oftast Bode en aktiv pappa och en aktiv mamma med i leken. Tack för dina kloka ord!

De kom vh och en natt den andra veckan, det var dessutom bara några år tills de skulle bli myndiga och umgänget upphöra. Men de åren kändes betydligt längre än jag någonsin kunnat ana.

Vi umgås inte speciellt mycket nu, vi har aldrig klickat som personer snarare tvärtom.

Maken hade levt ensam i ganska många år innan vi träffades, så all hans tid gick åt till att förbereda tills ungarna skulle komma och sen passa upp på dem oavbrutet. Jag var nog egentligen inte rätt person att träffa, för jag avskyr tafatta, mesiga människor, vilket var/är en direkt beskrivning av hans ungar. 

Själv skulle jag aldrig förvänta mig att någon ska älska mina barn, eller på något vis sätta dem främst, som många här på forumet anser att man ska göra med särkullar.

Det är så mycket som är krångligt när det gäller att få ihop en ny partner med barn och liv i övrigt. Många tror nog att är partnern barnfri så är det superenkelt, för den som är barnfri förväntas bara följa deras rutiner och inte ha någon egen vilja. Vilket ju inte funkar i längden, för när man får nog så får man nog med råge och sen kan det va svårt att reparera relationer som inte finns och aldrig har funnits.

Min man är en av de minst "daltiga" föräldrar jag vet - så där stämde det inte ;)

Min bror lever med en kvinna däremot som är EXTREMT daltig, så till den grad att vi inte umgås med dem mer än på högtider. Väldigt synd för jag gillar min bror, och hans sambo är egentligen en trevlig tjej. Men man sitter på helspänn hela tiden - ungen har blivit rent av odräglig och jag klarar inte av honom. Tyvärr, för egentligen är det ju inte hans fel.

Min bror får inte "lägga sig i" (fattar inte hur han kan gå med på det..) utan mär vi träffas är det jag o min man, min syster o mina föräldrar som "lägger oss i".

På ett vis förstår jag hans tanke bakom det eftersom han var rädd att de inte skulle vilja komma om det inte var fullt fokus hela tiden. Det fanns en rätt infekterad tvist ang umgänget tidigare, så minsta lilla de knystat om att de inte ville åka så hade deras mamma hållt dem hemma. Hon gjorde sitt bästa för att sabotera det lilla umgänget de hade.

När vi fått gemensamma barn så kunde han inte hålla samma standard på uppassningen, utan försökte ställa högre krav på dem. Det gick sådär...

Den ena är rätt hyfsad nu som vuxen.

Den andra däremot har träffat en riktig besserwisser till partner som sköter det mesta, så hen behöver inte tänka själv. Jag kan verkligen inte med dem och gillar verkligen inte partnern, men att ogilla partnern har jag gemensamt med maken.

Det ligger en hel del i det din kompis har sagt. 

Jag är inte sådan som fogar in mig i ledet, därför var det ganska turbulent när jag visade att jag har egen vilja och inte är rädd för att driva igenom mitt. Han trodde nog att allt skulle bli som förut, fast med skillnaden att han hade en partner att umgås med. Så blev det inte för jag kom in och ifrågasatte bla hans daltande med de stora barnen, hur rummen var fördelade, möblering, rutiner mm.

Jag tror inte maken har känt dåligt samvete eftersom det inte var han som tog steget sas. Men däremot skiträdd att bli bortvald eftersom mamman pratade mycket skit och gjorde sitt bästa för att sabotera umgänget.

De var tonåringar när vi träffades och det var inte det minsta gulligt med deras förvånat gapande näbbar. Jag brukade fråga honom hur och vad han själv gjorde i samma ålder, om han också bara satt och gapade fånigt. Det gjorde han inte.

I början så var det väl så att han gärna lade all tiden på de stora när de kom, men jag accepterade inte det stillatigande, utan ställde krav och sa ifrån och helt enkelt bara lämnade över ansvaret för de små till honom. Inte allt ansvar naturligtvis, men han fick ta hälften.

Hade han inte ändrat upplägg så hade han haft våra barn på halvtid idag.

Man borde veta vad det innebär på ett ungefär att kliva in i en "färdig familj". Fixar man inte det, både för & nackdelar så tror jag inte heller man fixar att ha ett gemensamt barn med denna partner.