Mysiga barnfria helgen förstörd igen

Ja, då får du yttra dig. *nickar nådigt*

Men lägg ner. Tror knappast TS stör sig på dem och tycker de är i vägen. Men det är en jädra skillnad på en helg ensam som par och med bonusarna.

Folk som bara har bio-barn kanske inte fattar det. Det går inte att jämföra med att ha sina egna barn på heltid där båda parter är föräldrar till de barnen, än att hänga med barn du inte alls har det bandet till och som tyr sig till deras förälder bara.

Får jag lov att fråga: hade ni barn båda två in i relationen?

Ja du kan bara tänka som det ser ut för dig ja, så är det för en del...

Om man går in med barn båda två blir det såklart skillnad på mina barn och partners barn. En är "mamma" och den andre är en vuxen. Givetvis kan man ha en fin kontakt med barnen men mamma är alltid mamma och pappa är alltid pappa...

Om det är små barn är det mamma/pappa som gäller. Och det kräver rätt mycket logistik runt samvaron. Givetvis är det skillnad på en helg utan barn där man bara kan fokusera på varandra! Än att rådda med allt som behövs när barnen är små.

Lite skillnad om barnen är 8 och 12 när man blir ihop... De är mycket mer självgående då.

Tror de flesta barn tyr sig till de vuxna i sin närhet som de har bra relationer till, oavsett om det är mamma/pappa/bonusförälder. (Eller farmor/morfar/faster osv, men de lever man sällan ihop med).

Så gjorde iallafall min bonusdotter, tydde sig till mig lika mkt som till föräldrarna. Mer ibland. När hon bevövde bh tex var det mig hon tog upp det med, och sedan pratade jag med hennes mamma om det ;)

Nja, jag har inte riktigt samma uppfattning ;)

Jag tror att små barn har lättare att ta in nya relationer. Har man levt med en vuxen person med en föräldraroll (nu pratar jag alltså om de "nya" som aktivt deltar i barnens liv och vardag) så länge man kan minnas blir det inte någon större skillnad på vem som är biologisk förälder.

Uppfattar dina inlägg som att det är du som har stora problem med att tänka att ngt kan vara annorlunda än hur man ajälv ser det. Du påstår väldigt mkt om hur det "är". Men sanningen är ju att det troligen ser olika ut i alla familjer, oavsett om det är kärnfamiljer eller bonusblandningar..

Just så :)

Min bonus ville kalla mig mamma, för "du är ju som en mamma" :)

Vi pratade om det ("du får kalla mig vad du vill men du har en mamma och hon kanske skulle bli ledsen" - anser att barnen skall få väöja själva men vara medvetna om vad deras val innebär - och "jag kommer alltid vara som en mamma om du vill att jag ska vara det"), och hon valde i slutändan att fortsätta kalla mig vid namn, men vi fick pratat om vilken relation HON ville att vi skulle (fortsätta) ha.

Det du beskriver är en fin bild av hur det kan vara, och i det här finns det en pappa och en mamma som inte har något emot att ni har den här relationen? Tack för att du delar med dig av denna fina bild men bara för att du har haft ögonblick som gjort att du trivdes i din "bonusfamilj" så betyder inte det att alla andra har det, eller hur? Och du vet väl lika väl som jag att det har egentligen inte så mycket att göra med vad du själv har gett i den här relationen, det har lika mycket att göra med vad pappan, mamman, dottern, omgivningen, har gett.

Det var ju bra att du visade dina rätta färger, ett tag framstod du som ganska sympatisk som bara ville dela med dig av ett fint ögonblick från ditt eget liv men innerst inne tycker du alltså att "bonusmammor" är livegna från det ögonblick de tagit ett steg in i ett hushåll där mannen har barn sen tidigare.

Det var ju bra att du visade dina rätta färger, ett tag framstod du som ganska sympatisk som bara ville dela med dig av ett fint ögonblick från ditt eget liv men innerst inne tycker du alltså att "bonusmammor" är livegna från det ögonblick de tagit ett steg in i ett hushåll där mannen har barn sen tidigare.