Zarch skrev 2019-12-13 05:37:15 följande:
Då är det ju svårt, vet inte om jag själv skulle stått ut då. Hur har du gjort för att inte bli helt loca?
Personligen så är jag själv inte så förtjust i barn eller tonåringar bara sådär per automatik, nästan så man vill sälja sina egna på blocket ibland men som förälder så älskar man ju sina barn villkorslöst ändå.
Det är väl det där som jag personligen fattat och resonerat lite kring, jag inser att det är vi föräldrar, far/morföräldrar och eventuellt vissa få vänner som faktiskt älskar ens barn.
Sedan blir det svårare faktiskt, speciellt så tror jag att man som ensamstående curlingförälder där man helt lever efter låt gå och säg aldrig någonsin nej-mantrat bör hålla sig lite ifrån dejtingsvängen. Jag kan liksom inte förstå hur man kan tro att en ny partner skulle finna någon som helst charm med detta och det är inte så konstigt att slitningar uppstår då. Så summan av kardemumman är väl att min tes är att bonusfamiljer som faktiskt fungerar är där föräldern har lite koll på läget och kan parera och vårda hela sin flock med mycket kärlek men med viss disciplin och kontroll (eller hur man ska säga).
Nu blev det lite flummigt, lite väl tidigt på morgonkvisten.
De kom vh och en natt den andra veckan, det var dessutom bara några år tills de skulle bli myndiga och umgänget upphöra. Men de åren kändes betydligt längre än jag någonsin kunnat ana.
Vi umgås inte speciellt mycket nu, vi har aldrig klickat som personer snarare tvärtom.
Maken hade levt ensam i ganska många år innan vi träffades, så all hans tid gick åt till att förbereda tills ungarna skulle komma och sen passa upp på dem oavbrutet. Jag var nog egentligen inte rätt person att träffa, för jag avskyr tafatta, mesiga människor, vilket var/är en direkt beskrivning av hans ungar.
Själv skulle jag aldrig förvänta mig att någon ska älska mina barn, eller på något vis sätta dem främst, som många här på forumet anser att man ska göra med särkullar.
Det är så mycket som är krångligt när det gäller att få ihop en ny partner med barn och liv i övrigt. Många tror nog att är partnern barnfri så är det superenkelt, för den som är barnfri förväntas bara följa deras rutiner och inte ha någon egen vilja. Vilket ju inte funkar i längden, för när man får nog så får man nog med råge och sen kan det va svårt att reparera relationer som inte finns och aldrig har funnits.
