Mysiga barnfria helgen förstörd igen

Jag tycker det låter som att din man behöver lära sig att kommunicera bättre. Hur går det till när planer ändras plötsligt? Det här med att barnen är prio är en bs anledning till att strunta i att kommunicera ordentligt. Det är som att du skulle hitta på ett prio i ditt liv, säg att du börjar spela boule, och när helst ditt boulelag ringer så ställer du dig i hallen och tar på dig för att gå ut, och säger till honom i förbifarten, "ja förresten, den där mysiga middagen du står och lagar nu, du vet ju att mitt boulelag är prio ett". Så skulle ju du aldrig göra och så får inte han göra mot dig heller "in the name of the children", det är som att använda sina barn för att ge sig själv lov att bete sig som en tölp.

Om ni har planer så behöver han vara väldigt noga med att berätta varför han bryter era planer. Det går inte att bete sig som att ens barn ger dig anledning att bete dig som en skit, att det gör att du inte behöver förklara eller ens planera särskilt vettigt. 

Jag tror inte att du har särskilt svårt att förstå att han har barn och vad det betyder men jag tror att din man har svårt att förstå att han har en kvinna i sitt liv och vad det betyder. 

Det du skulle kunna göra är att förtydliga för honom vilka planer du anser att ni har och att om hans ex plötsligt ändrar på sina planer så är kanske frågan om ni ens ska ändra på era planer om hon inte har kunnat planera bättre. Visst, man kan ställa upp på varandra, som ex, men det vore kanske bra att det ett varv med dig först. Det är ju också viktigt att se att hon gör samma sak för er ifall ni får en plötslig inbjudan och skulle vilja att barnen är hos henne. 

Missade att du är gravid. Är det någon gång i ditt liv som han behöver sätta dig som prio ett så är det när du är gravid. Jag tycker att Brummas lista är bra, det kan vara en hint på hur du kan resonera, vissa saker är kanske bra att acceptera, andra saker behöver du säga ifrån om. Och om man säger som så här, du kommer inte att vara gravid i hela ditt liv, och du kommer aldrig att vara gravid med första barnet (jag antar att det är första barnet) någon gång mer i ditt liv, så är det någon gång han behöver sätta dig först är det nu. 

Jag vet inte hur långt gången du är men här kan ni ju ha lite "give and take" kring att han tar barnen så att exet får gå ut. När du är höggravid och nyförlöst kan hon ta barnen mer så att du får stanna så länge som möjligt i bebisbubblan. Men det kan vara bra att redan nu börja resonera kring hur det ska se ut kring den tiden. Din man och hans ex har själva fått vara i bebisbubblan men är förmodligen inte medvetna om det. Var noga med att du är förstagångsförälder som behöver landa i den stora omställning som du går igenom.

Det kan ju också vara bra om din man börjar prioritera att vara med dig nu när du är gravid, före att vara ute med grabbarna, särskilt om du börjar känna dig mer och mer ensam i din graviditet. Antingen det eller sluta gå på ungarnas matcher på helgerna. Någonstans måste han vika av mer tid för er, och er relation. Hur han väljer är ju egentligen upp till honom men man kan ju anta att han avstår grabbhänget. 

"Vad gör man av känslorna?" frågar du. Man gör inte av med känslorna. Känslorna finns där och de finns där av en anledning. Jag tror inte det handlar om gravidhormoner, jag tror att det handlar om att du just nu går igenom en av de största omställningarna i ditt liv. Det väcker nog många tankar och det är svårt att förutspå exakt vad det kommer att innebära att det kommer ett till barn in i det här, och vilken plats du och ditt barn kommer att ha i allt det här. Barnens matcher, exet som går ut helt plötsligt en helg, förväntningar man inte ens tänkt på att man har och krocken mellan dina egna förväntningar och din mans förväntningar. 
Reducera inte dig själv till att du har gravidhormoner. Börja i stället fundera på hur ni har det och vad du borde kunna förvänta dig i form av respekt, hänsyn, planering, både vad gäller hur han/dom planerar och i vilken mån du själv kan styra över ditt eget liv. 
Det är nog inte omöjligt att din man kör på lite som vanligt och inte tänker på att han behöver anpassa sig till vad som komma skall.

En sak till: det där med att bli särbo, har du möjlighet till eget boende och verkligen vill det så kör på det, då blir du mer autonom. Man måste inte bo ihop bara för att man väntar barn tillsammans. Jag tror du kan ha fördelar med det sen när barnet kommer också för då kan du styra mer så att hans barn inte måste vara med hela tiden, då kan du skapa ditt eget lugn och ro och själv välja när du vill släppa in nån. Det ska du ha rätt att göra ändå men du slipper kanske kämpa lika mycket över det. Jag tror man känner sig mindre ensam om man bor ensam än om man känner sig ensam när man bor med andra.

På vilket sätt prioriterar han barnen när exet helt plötsligt bestämmer sig för att gå ut en kväll? Tänker du dig att hon hade lämnat dom ensamma hemma, försummat dom, dragit iväg och supit skallen av sig utan tillsyn för barnen? Tänker du dig en man som måste rädda sina barn ifrån deras dåliga mamma? 

Eller så passar man på att stärka relationen med sin partner innan deras första gemensamma barn kommer.

Det där med "lika bra att vänja sig" kunde ju mannen och hans ex lärt sig annars. "Lika bra att vänja sig vid att man inte kan gå ut med vänner närsomhelst när man valt att skaffa barn och sedan valt att skilja sig".

Nåväl, alla håller väl inte med mig på den här punkten men för mig är det en milsvid skillnad på att ha en myskväll med bara mina barn närvarande och en myskväll med även hans barn närvarande. Så det där med att man för den sakens skull inte borde skaffa barn ihop är inte ett särskilt logiskt konstaterande. Eftersom jag och min man inte heller haft turen att ha tillgång till naturliga barnvakter i form av närvarande mor- och farföräldrar så har vi fått passa på att njuta av att åtminstone ett av barnen har en annan mamma att spendera tid hos.

Och har man ännu inte fött sina egna barn så kan man väl för sjutton få njuta av lugnet innan stormen. Hur trött blir för övrigt inte en del av att vara gravida? Kan man inte få se till att skapa lite andrum om man kan? Det är i alla fall inte något man ska skämmas för att man önskar sig!

Vill du räkna matte, så kan du räkna på antalet dagar som en helg innehåller: två dagar. Av fyra helgdagar som hon har möjlighet att spendera helgmys tillsammans med sin man så gick en eller två precis bort.

Om man räknar på antalet lördagar så har hon två till sitt förfogande, av dessa gick en lördag precis bort. Det är 50% av det helgmys som hon verkar ha sett fram emot. Nu får hon eventuellt vänta ytterligare fjorton dagar på nästa helgmys. Problemet här kan bli att hon inte ens vet om hon kan lita på att hon kan räkna med att få uppleva helgmys om fjorton dagar ifall det är så att hon inte längre kan känna tillit till att hon kan planera in helgmys med honom i framtiden, eftersom hon helt plötsligt får finna sig i att någon annans behov går före. Vi hade två behov här: en som ville ha helgmys ensam med sin man; en som ville gå ut och festa med sina kompisar. Jag hade nog gärna velat vara med och ta det beslutet tillsammans med min man om jag skulle avstå från mitt behov här. 

Nu vet inte jag i vilken mån ts kan ha överseende med att hans ex behov gick före den här gången men det vore inte acceptabelt att exets behov gick före varje gång. 

Min man och hans ex har alltid varit noga med att byta dagar med varandra. Det har aldrig varit tal om att barnet ska vara mer hos den ena än den andra. Behöver hon göra något så att barnet är hos honom i två dagar extra så byter de tillbaka så att barnet är två dagar extra hos henne sen. 

Problemet här är nog inte så mycket att barnen kommer två helgdagar extra, om man utgår ifrån att de byter tillbaka sen, men att inte kunna planera in en mysig helg med sin man kan göra att det känns hopplöst att veta om man kan planera in något i framtiden överhuvudtaget. Och om det handlar om att någon annans behov alltid får gå före dina, oavsett hur stora behov du själv har, då tappar man också lusten. Jag ser ingen anledning att någon ska behöva leva under sådana villkor.

Du kan ju också räkna på hur många dagar ts är gravid, och du kan räkna på hur många gånger hon kommer att vara gravid med sitt första barn, så kan du jämföra behoven därefter. 

Om man väljer att gå in och svara i en tråd där man inte själv har några erfarenheter i ämnet, tycker jag att man ska lägga lite tid på att läsa vad andra människor har svarat på först. Du kan så klart välja att slänga ur dig lite åsikter ändå men om du hade läst på lite innan så hade du kanske valt att skriva något annat. Nu är du antagligen inte så insatt i det här ämnet, men är det inte det som är målet? Så hade jag i alla fall tänkt om jag skrev i en tråd om ett ämne som jag inte hade några förkunskaper om. 

Jag förstår precis vad det är du menar med att exen vill gå in och sabotera. Det där är en intressant företeelse hur exen blir när graviditeten är ett faktum och det är barn på gång. Man kan undra vad som försiggår i dessa människors huvuden som beter sig så där. Men jag skulle inte vilja påstå att bara för att exet ville gå ut en gång och festa oplanerat med sina vänner så innebär det att hon vill sabotera för ts och hennes man.