Vad hat hänt med min sambos som (7år)

Ni har fullständigt vidriga uppfostringsmetoder!

Tycker han låter som en rätt normal 7-åring som hamnat i "lilla tonåren". De är truliga, suriga, ordagranna småpoliser där koncentrationen fladdrar om det inte är något man är intresserad av som man håller på med.

Läs på om "lilla tonåren" och sök hjälp avseende att ändra era uppfostringsmetoder!

Om min son varit så rädd att tala om att han behöver gå på toaletten och kissar på sig så hade jag frågar mig själv vad i helvete jag håller på med. Inte blivit arg på honom

Ett barn ska inte känna sig rädd för sin förälder den ska känna sån trygghet att den kan komma och prata när den vill. Inte bara när föräldrarna tycker det. En av mina döttrar älskar att sitta själv och pyssla, rita eller leka med dockor det betyder inte att det inte finns fantasi hon tycker det är en skön avkoppling efter skolan. Få rutin i att gå in till grabben och bädda om honom säga god natt och var kärleksfull så han kan känna sig älskad

Denna tr

Ni verkar sätta helt orimliga krav på pojken och ni förstår inte ens det.  Hur kan du ens sitta och säga att du har erfarenhet inom LSS?

Titta på Lågaffektivt beteende, LAB. Lär er det och ta till er det förhållningssättet.

För som det är nu förstör ni honom.

Usch!

Varför ska ens din 11 åring tvinga en 7 åring till lek? Hon kan leka med sina kompisar och låta honom vara om han inte vill leka.

"Han är som ett blankt papper"

Fifan vad otrevlig du är

Det skär i hjärtat när jag läser hur ni behandlar pojken, stackars barn. Och du säger att du är utbildad inom barnomsorg? Ingick det i din utbildning att straffa barn tills de kissar på sig och sedan skälla på dom för det? Och att inte prata med dom?

Usch så ni verkar bete er mot pojken. Hoppas tråden är fejk!

Det skär i hjärtat när jag läser hur ni behandlar pojken, stackars barn. Och du säger att du är utbildad inom barnomsorg? Ingick det i din utbildning att straffa barn tills de kissar på sig och sedan skälla på dom för det? Och att inte prata med dom?

Blir mörkrädd av att läsa detta.

Straffar stackars pojken till att stå på en matta tills han kissar ner sig, sätter schema på honom, får inte göra det han vill, får inte leka med det han tycker om att leka med.

USCH säger jag bara. Kanske dags att låta pojken bo hos mamman på heltid, för det ni håller på med kan klassas som barnmisshandel.

Låt honom vara ett barn. han känner sig antagligen tvungen till att göra vad ni säger att han ska göra, annars blir han bestraffad och få kissa på sig på mattan.

NI kan börja med att gå på föräldrakurs.

Snälla be om hjälp! Ni vuxna behöver hjälp, och förmodligen barnet också. Av det du beskriver här blir jag så ledsen för den lilla pojkens skull. Straffa, ignorera. Så gör man inte mot ett litet barn.

Vad är det som är konstigt med att han hellre leker med lego och traktorer än en tjej som är 4 år äldre? Varför måste han prata med flickan när han äter frukost?

Din dotter är så stor så hon borde enkelt förstå och hantera att pojken inte vill leka.

Varför försöker ni tjata fram nån sorts svar från honom?

Ts är du kvar??

Har du tagit till dig nåt av det här?

Varför stör ni er så på lila pojken när han klarar skolan galant mm? Varför ska han tvingas leka med din dotter?

Blir lessen för hans skull, hoppas han ändå mår bra och känner sig älskad :(

Tycker det låter som att han faktiskt inte gillar att leka med din dotter. Han kanske inte gillar henne alls? Det är ju stor åldersskillnad mellan dem och de är pojke + flicka. Be din dotter låta honom vara istället. Hon kan väl ha andra kompisar? Det är ju inte så vanligt att en 11-årig tjej vill leka med en 7-åring.

Prova andra kommunikationsformer. Ritprata, använda digitala program med emojis, bildkommunikation. Ni kan inte disciplinerna bort ett, som det låter, kommunikationshinder.

Att ignorera ett barn är aldrig en metod att prova. Då visar ni ju att det är okej att ignorera och på så sätt gör ju han lika dant. Kan rekommendera boken "Fem gånger mer kärlek" den har hjälpt mig och många jag känner att hitta olika fungerade vägar

Vänd er till habiliteringen, han låter som en "helt vanlig" autistisk 7-åring.

Men han är rätt stor. Varför kan han inte få välja att vara hemma? Köp en extra mobil som han kan nå er på om det är något? Tar ni hem kompisar till honom? Mina barn leker med någon varje vecka, och då är det ofta jag som messar föräldrarna och frågar om deras barn vill bli hämtat på fritids tillsammans med mitt barn, dagen efter till exempel. På helgen är de alltid på aktiviteter eller hos en kompis eller har en kompis. Dina barn låter så ensamma. De ska inte vara beroende av varandra, utan ha sina egna liv, som ni föräldrar hjälper dem med. 

Går barnen på aktiviteter? Där kan man också få nya kompisar. 

Disciplinering är inget vi använder oss av, så det där är helt främmande och konstigt för mig. Vad är det ni disciplinerar? Tystlåtenhet? Jag jobbar i skolan och vi disciplinerar aldrig barnen, varken på fritids eller på skoltid. Ett par av barnen har autism och talar inte om hur de vill ha det, eller varför de blir arga, så där får kompisarna och vi vuxna bara gissa oss fram och försöka förutsäga problemen. Det brukar fungera hyfsat de flesta dagar. Även barnen utan diagnos vägrar göra som vi säger ibland: vi disciplinerar inte det heller, utan då får de vara ifred och vi koncentrerar oss på de barn som arbetar och gör vad de ska, och nästa pass så brukar problemet vara som bortblåst. Barn vill vara duktiga. Om de inte är "duktiga" så beror det bara på att de inte kan vara det just då. Uppgiften är för svår och barnet behöver bättre instruktioner eller ett annat arbetssätt, eller orken har tagit slut.

Jag tycker inte att ni ska sluta med schema för att det är för enkelt. Jag förstår inte vad du menar med enkelt. Schemat är ju bara till för att barnen ska känna sig trygga med hur dagen ser ut. Även våra barn utan diagnos gillar sitt tydliga schema. Hemma har jag inte behövt använda det, men ibland hade jag som vuxen behövt ha ett för att hålla koll på allt som ska packas, alla aktiviteter, alla läxor och arbetsuppgifter som ska fixas hemma. 

Måste ni prata med honom hela tiden? Jag tror han blir utmattad. Skolan kan såklart inte hjälpa er med era problem, det kan ni inte förvänta er. Skolan fokuserar på skoldagen och kunskaperna där, inte era hemmaproblem. Det där får du ta upp med sjukvården, BUP, något sådant. Kanske en privat utredning för att reda i om det är någon diagnos? Jag har en förälder som utreder sitt barn privat, för att kön på skolan är flera år lång. 

Sluta med de där konstiga "stå på mattan om du är olydig"-metoderna. Vi gör inte ens så med vår hund. 

Jag kan inte se någonting i det du skrivit där han gör fel eller som verkar avvikande. Däremot är det mycket som ni gör fel med kränkande uppfostran och hårda krav. Sjuårsåldern är ofta svår för barn, de växer upp mycket och behöver bearbeta nya kunskaper och insikter. Att han inte är pratglad och helst leker för sig själv är inte fel och inte konstigt alls. Snarare fullt förståeligt när ni ständigt påminner honom om att han inte duger med alla frågor och tillrättavisningar. Att ni byter metoder varje vecka han kommer måste ju göra honom alldeles förvirrad. Hur ska han känna trygghet när han kommer hem till en pappa med nya förhållningssätt gång på gång, förutom den kränkande time-out:en för den måste ni tydligen hålla fast vid.

Nej, det låter som om ni utsätter barnet för kränkande psykologiska experiment när allt han behöver är stabilitet, trygghet och att få känna att han duger.