Beslutsångest över framtiden, hjälp!

Såhär känner jag: Landet är toppenbra medan barnen är små, men sedan behöver nästan föräldrarna vara ganska jäkla pigga på att skjutsa till vänner, aktiviteter och liknande för att barnen ska kunna ha ett socialt liv. Jag växte själv upp på landet i norraste norr, och det var väl ganska OK tills jag var tvungen att byta från byskolan och pendla in till "stan". Därefter avskydde jag att bo i byn! Både jag och min bror tjaaaatade om att flytta in till den lilla staden vi gick skolan i, och jag ansåg på den tiden att det var barnplågeri att skaffa barn om man bodde som vi gjorde

Men detta var ju bara min åsikt där och då. Nu, som vuxen och mamma, kan jag se alla fördelarna med att bo som vi gjorde. Men mina föräldrar kanske var lite bittra över sitt beslut när både jag och brorsan flyttade till andra städer dagen efter studenten (bokstavligt talat). Nu har våra föräldrar flyttat efter oss och funderar på varför de inte flyttade oss alla flera år tidigare.

Eftersom jag är så färgad av min uppväxt, och min man älskade sin uppväxt (Sydney), så bor vi i Västerås idag. Det är ju långt ifrån en stor stad, men här finns ändå skolor fram till gymnasim, en högskola HÄR - men det finns även många städer i närheten med högskolor och universitet. För OSS klår det ändå tryggheten med att bo på landet, även om jag blir lite fundersam när jag vaknar på morgonen och läser om bilbränder och gängvåld... Men vi bor i alla fall i en lugn del av staden.