Syskon eller inte - hur bestämmer man sig?

Jättebra att du funderar! Min uppfattning är att många idag bara kör på, gör som man "ska" eller som "alla andra" gör.
Mitt bästa tips är att utgå från er själva och verkligen göra en risk-och konsekvensanalys. Faktiskt. 
Vad behöver vi, vad funkar, hur mycket/lite vill och kan vi jobba, vem gör vad, vad för avlastning har vi mm.
Vi valde att vänta tills vi faktiskt började känna längtan och jag var en superstolt enbarnsmamma i nästan 10 år.

Men jag hade tiden med mig, det är den stora skillnaden oss emellan. Vi hade möjlighet att vänta in känslan av att det skulle vara kul. Hade vi aldrig fått den känslan hade vi varit nöjda. Nu blev det så att vi fick ett syskon drygt 11 år senare och då var jag 37. Det är jättemysigt att ens barn har syskon. Men jag ljuger om jag säger att det är happy happy varje dag. Det är sjukt slitsamt. Två barn är inte som två barn, snarare 50 nya parametrar som ska vägas in i allting hela tiden. 
Tid för varann har vi sällan men vi känner varann bra och är ett bra team så vi är inte oroliga för den biten, vi har samma humor och kan skratta åt det.

Som i natt, då var lilla barnet vaken ett par timmar och ville gå upp när klockan var strax efter halv två. Då får man bara okej, vem av oss har mest på jobbet och behöver vara mest alert måndag morgon? Det slutade med att pappan fick ta över den lilla och försöka söva om honom medan jag lade mig i gästrummet. Tonåringen sov sig igenom kaoset

Barn kan ju vara vakna nattetid, sova oroligt mm medan de är bebisar. Men inte bara då utan det fortsätter ju upp i åldrarna trots att man som vuxen gått tillbaka till arbetet för länge sen.

Har själv flera syskon som jag värdesätter något enormt men jag kan inte svara att jag är odelat för att alla måste ha syskon. Även om det blev så nu. Ditt barns absolut närmaste lierade vän eller själsfrände kan bli en dagiskompis, en vän från gymnasiet eller en framtida partner det vet man ingenting om. Att man är syskon är inga garantier för stöd eller ens vänskap.