Vad beror det på att så många kvinnor gärna avstår sex?

Men så är det ju i allting. Den som vill minst bestämmer utfallet förutom i slaveri. Det är en naturlag. Att inte vilja är nämligen en överlevnadsstrategi och finns av en anledning. Vi ska inte tvinga oss till saker som inte känns bra. Tänk att skyffla in mat i någon som inte är hungrig?

Jo jag tror att människor ställer upp på mycket som de inte vill, tex gå till jobbet och försörja sig varje dag och även har sex.

Detta var ett svar på fenomenet han belyste, att den som har minst lust alltid bestämmer! Där han ungefär menade att män är i underläge hos kvinnor med sin biologiskt större sexualdrift.

Om vi då kopplar samma grej till känslor i kärlek tex är det ju alltid den som icke har känslor eller tappat dem som har övertaget. Men om vi bara tar till vårt land där vi förutsätter att majoriteten INTE blir våldtagna varje dag för att det ingår i äktenskapet, som för inte så länge sedan även i vårt land, så tror jag att både män och kvinnor ställer upp på "ofrivilligt" sex för husfriden och av kärlek och samvetskval, så länge de befinner sig frivilligt i relationen. Men om man far illa av det är det ju inte att rekommendera oavsett hur stor lust den andre har.

Du är inge vidare på matte va eller har förmåga att ta in perspektiv från 2 håll?

Flera som skrivet att de lever i förhållande som de enbart haft sex någon enstaka gång/år. Vem tror du det är som avgör att det blir sex den gången, den som har mer lust eller den med mindre?

Sen behöver det ju inte alltid knullas! Ett slick eller en avsugning kan ju räcka långt.

När det kommer till förståelse så är du helt fel ute! Den som har en hög lust förstår mycket väl att den andre inte vill. Man försöker göra allt för att tända lusten istället.

Eller de par jag läste om som inte haft sex på 8 år. Frågan är om vem som har mest förståelse, den som vill mer eller den som inte längre har nått sug alls.

Eftersom du pratar om personer som har prestationsångest måste jag också ha rätt att ta upp exempel på motsatsen, som torde vara minst lika vanligt. Varför skulle mina exempel vara mindre giltiga än dina?

Om den ena i förhållandet inte hade lust att göra hushållsarbete hade det säkert inte hävdats att den andre måste ha förståelse för det och har ansvaret för att locka fram intresset för hushållsarbete hos den andre. Men när det gäller sexlivet, som också är ett gemensamt ansvar, då är det tydligen en helt annan sak.

Jag är och kommer alltid vara en motståndare till otrohet men jag börjar någonstans förstå att det blir sånt som uppstår när ena parten i ett förhållande inte kan inse att den också gör skada på sin partner.

Jag menar verkligen inte att någon ska ställa upp bara för att, det är ju nästan våldtäkt, men har man ett så stort problem att man gått från älskare till vän så ska man ta sitt ansvar och förmedla detta.

Du kan inte mena att man på fullaste allvar att man ska låta sin partner leva ett liv där denne inte får leva sitt liv, där ena parten ska behöva hållas tillbaka och leva ett liv som är baserat på en lögn för att det är smidigt pga familje förhållande.

Jag kan tycka att det är högst relevant då det som allt annat i ett förhållande bygger på att man som par delar och avlastar varandra.

Du hänger upp dig på att bli kåt varje gång. Ibland måste man inte vara kåt för sex. Det duger många gånger med beröring.

Men som du beskriver det så ska man leva år in och år ut i ett sexlöst förhållande för att det är smidigt. Skillnaden mellan att leva med sin älskare och sin vän är just sexet och att man tänder på sin partner. Att leva med en kompis som blir sur om en ev otrohet uppstår har ju sig nästan helt själv att skylla då denna inte visat något intresse för denna.

Läst och hört om många som blivit helt förkrossade när de separerat och sedan när man hör från andra part så visar det sig att de ofta levt ett jämställt liv utan sex och utan glöd. Inte konstigt att det blir problem med otrohets affärer som river upp familjer när ingen tycks vilja lösa problemet innan det ör försent.

Jag kritiserar inte dig som person utan dina argument, precis som man brukar göra på ett diskussionsforum. Till skillnad från dig har jag aldrig hakat upp mig på enstaka ord utan försökt se helheten och då har jag fått intrycket av att du tycker att prestationsångest är standardförklaringen medan brist på skuldkänslor från partnern utan lust är sällsynta undantag och jag tror inte att den bilden stämmer. 

Jag har aldrig påstått att det är exakt samma sak som hushållsarbete. Min poäng är att det är ett område som båda i relationen har ett gemensamt ansvar för. Det duger inte att den ena stoppar huvudet i sanden och inte vill samarbeta för att hitta lösningar på problemet.

Om du lever i ett förhållande som var bra från början där otrohet blev involverat så förstår jag orsaken men jag vill nog hävda att otrohet till största delen kommer in i bilden pga att förhållandet är kass av olika orsaker.

Kvinna som man hoppar sällan i säng med andra om de har det bra på hemma plan.

Jag står på mig och säger som tidigare att detta är ett delat ansvar att få det att funka.

Jag ser det lite som så här:

Blir man bjuden på fest av sina vänner men du tackar alltid nej så blir man snart inte längre tillfrågad att komma och då festar de utan dig.

Har du då rätten att bli sur om du då alltid tackar nej?

Tillslut så kommer inte heller dina vänner vilja komma till dig när du ska ha fest då du aldrig är där för dem.

Svårare än så är det inte.

Ge och ta.

OK, ska vi testa ett cyniskt/realistiskt resonemang?

Jag är singel igen efter två äktenskap där jag har varit både den klassiska mannen (saknat sex) och den klassiska kvinnan (skött hemmet i stort sett själv) på samma gång.

Så nu är jag för tillfället inte i nån relation, men det är inte svårt att finna kvinnor som är intresserade, och jag har dejtat lite men inte tagit det vidare än så länge. Jag vill gärna träffa och umgås med och ha sex med en kvinna, men jag är alltså inte den typen av man som samtidigt letar efter en hushållerska, så jag behöver i fortsättningen inte flytta ihop. Jag tänker mig att jag etablerar ett förhållande med en kvinna men förblir särbo. På dejtingsidor har jag sett att det finns en inte oansenlig andel kvinnor som också vill vara särbo. Antagligen har de dålig erfarenhet av män som har flyttat in och låtit sig passas upp, så det vill de inte råka utför igen. Omvänt så vill jag inte bli en fastighetsskötare eller bilmekaniker åt en kvinna igen. Så det är en win-win.

Då kan man träffas för att ha kul tillsammans och det kan vara allt från att gå ut och göra nåt kul till att ha sex. Risken att förhållandet förpestas av vardagstrivialiteter är mindre. Och ifall även den här kvinnan skulle falla in i den sexuella dvalan så är det relativt smärtfritt och rent praktiskt enkelt att avsluta relationen. Har man inte bott ihop så har man inte blandat ihop bohag, kanske bara tandborstar och lite kläder.

Så kan jag dejta igen och finna en ny kvinna som iaf under en tid, kanske några år, är lite intresserad av sex. Så kan jag hålla på tills även mina hormoner säger upp sig och inte heller jag är intresserad av sex. Antingen förblir jag singel till min död eller så hittar jag nån kvinna som jag kan leva i avhållsamhet tillsammans med till livets slut.

Jag har upprepade gånger skrivit att det är bådas ansvar att sexlivet fungerar, så jag förstår inte hur du kan få det till att jag bara lägger all fokus på den med låg lust. Jag håller dock med dem som skriver att man i sådana här trådar ofta får intrycket att det alltid är den med högre lust som gör fel.

Är inte din partner din bästa vän menar du?

Jag tycker att min partner är min absolut bästa vän och även vid en separation så skulle det inte ändras.

Jag ser inte min partner som ett köttstycke som jag knullar! Jag ser en person med en egen vilja som jag respekterar och jag veta att det är besvarat på samma sätt.

Du resonerar ju helt galet när du säger att det är jobbigt att separera samtidigt som du säger att tänder man inte så ska den andra bara respektera dennes åsikt.

Vad fan gör du i relationen om du inte har stake nog att gå där ifrån om du inte vill vara där!?

Jävligt fegt och elakt att hålla sig kvar bara för att det är bekvämt!

Finns inte glöden och vill man inte jobba på det så är lämna det ända rätta!

Från mitt egna perspektiv så kan jag säga att vi jobbar på det och det går i vågor, men skulle jag inte längre tända på min partner så skulle jag absolut inte klamra mig fast och ingjuta falska förhoppningar tills något bättre kom. Bara fegisar som gör så.

Kul att du helt svängt i denna tråd då jag ganska tidigt skrev att det är ett delat ansvar och du då vred och vände på detta att det är så mycket mer än så.

"Skillnaden mellan att leva med sin älskare och sin vän är just sexet och att man tänder på sin partner"Det råkar ju vara så att vissa också har kärlekskänslor för sin partner så du får prata för dej själv. Har dina partners varit medvetna om att det är så du ser på det eller låtsas du ha känslor?

"Att leva med en kompis som blir sur om en ev otrohet uppstår har ju sig nästan helt själv att skylla då denna inte visat något intresse för denna."

Ser du din partner som din kompis och det inte är ömsesidigt får du skylla dej själv om det inte blir något sex. Man har alltid alternativet att göra slut och ser man partnern som en kompis kan det inte vara så svårt, otrohet i den situationen blir bara en patetisk ursäkt för den som vill äta kakan och ha den kvar.

Jag som många andra skrev i tråden att ansvaret är gemensamt men också att varje individ bör ett ansvar att förmedla till sin partner vad som faktiskt funkar. Du kom ju från start in med en attityd på att det snarare var partners ansvar att veta, vilket för mig är en gåta hur man kan lägga över ett ansvar för någons njutning utan att förmedla via någon form av kommunikation??

Som jag minns det så härjade du bestämt att du och ditt ex var ?Living proof? för detta och att allt annat som nämndes lögn, för det är så du typ Vinklar alla andra invändningar här.

Sen till otrohet så är jag emot det.

Det jag skev var att jag ?börjar förstå? inte att man ska göra det!

Och det grundar jag på att du prompt hävdar att den med mer lust ska underkasta sig den med mindre.

I min värld gör dessa redan det!

Ta mig som ett bra exempel:

Skulle jag få som jag ville så skulle jag vilja ha sex 3ggr i veckan (tänder direkt när jag ser min partner, snygg som synden, 10:a alla dagar i veckan dygnet runt) vilket skulle innebära ca 150-160 ligg/året.

Faktum är snarare runt 20-25 ligg/år

Frågan är mer komplex och du ser bara detta ur din vinkel. Den med stor lust får ju också lida och blir sällan mött med någon förståelse av parten som bara säger nej.

Jag vill absolut inte ha något medlidande ligg utan problematiken är ju att man som par inte pratar om problemet som leder till denna situation som uppstår.

Skulle de som tappar den sexuella attraktionen öppna sig tidigare så skulle antagligen detta inte vara ett så stort problem i många förhållanden.

Det är just detta som måste lyftas och det är lika viktigt att partnern uppmärksammar detta. Jag tror att många gånger så skulle det kunna vara annorlunda om någon nämner nått för att man som par inte ska hamna där.

Gemensamt ansvar, kallar jag detta.

Det är liksom inte envägs kommunikation på sådant heller i ett förhållande.

Lika viktigt att fråga om sex som hur dagen har varit eller något annat som rör hushållet.

Det kanske är en sak man sällan pratar om och det kommer nog från ens uppväxt.