Det vill sig inte

Skriver här för att jag vill få lite stöd och komma i kontakt med andra som är i liknande situation.

Jag och min sambo började försöka bli gravida i augusti förra året. Vi har inte försökt aktivt varje månad och framför allt nu dom sista månaderna har vi tappat motivationen lite och går mest runt och tycker synd om oss själva men allt som allt skulle jag gissa att det är minst 12 aktiva försök i alla fall. När vi började sa vi att vi skulle söka hjälp om det inte tog sig inom ett år men av någon anledning har jag inte känt mig redo att erkänna nederlag. Nu inser jag ju dock att vi måste. Jag fyller 35 i februari och även om alla runt omkring säger saker i stil med ?du har gott om tid på dig? ?du är så ungdomlig och fräsch? ?det kommer när du minst anar det? så känns det ju inte direkt som att tiden är på vår sida. För att inte tala om alla risker som kommer ju äldre man blir.

Ingen av oss har barn sedan tidigare då omständigheterna inte varit de rätta. Min sambo ville egentligen börja försöka tidigare men jag kände mig inte redo då. Hade jag vetat att det skulle vara så här svårt så hade jag tänkt och känt annorlunda. Ångrar att vi inte började så fort livet kom på rätt köl. ?Vi har ju äntligen fått det så bra. Kan vi inte bara njuta lite av det först?? Som jag ångrar mig nu!

Det känns som att alla runt omkring mig blir gravida eller redan har barn. Kan inte riktigt glädjas längre åt andras bebislycka utan blir bara ledsen och frustrerad. Hela mitt liv har varit en kamp, varför kan inte bara något gå min väg någon gång utan smärta och elände? Så här har det varit med allt i mitt liv. Det är så jäkla orättvist!

Jag och min sambo har inte ett dåligt liv. Vi har varandra, vi har katten och vi är fria att göra vad vi vill när vi vill (nästan). Men vi känner båda att det är dags för ett nytt steg i livet. Vi vill ha en familj. Jag har större delen av mitt liv sagt att jag aldrig kommer skaffa några barn. För det var så det kändes då. Nu vill jag inget hellre men nu är det kanske för sent.

Är det någon som känner igen sig? Snälla skriv! Jag behöver få veta att vi inte är ensamma. Min sambo undviker att prata med mig om det här. Så fort jag tar upp det avbryter han och börjar prata om något annat.

Skitfrustrerad

Äldre 24 Nov 01:08

#2

Catnap skrev 2019-11-24 00:57:47 följande:

Vi försökte också i över ett år innan det tog sig med första barnet. Jag hade visserligen velat ha barn, gärna många, sen jag var liten, så det var väldigt jobbigt. Till slut började jag tänka att jag kanske får ställa in mig på ett liv utan barn.

Lider verkligen med dig, vet hur det känns när alla andra blir gravida runt omkring en och man bara vill skrika. Kände också att det var djupt orättvist och att jag haft nog med motgångar. Tror det är helt naturligt att känna så. Hoppas det tar sig för er snart.

Tack för dina vänliga ord. Fick ni hjälp eller tog det sig ändå? Jag börjar bli mer och mer inställd på att det aldrig kommer bli något. Mest är jag nog trött på alla tröstlösa försök med efterföljande besvikelser. Önskar att jag bara kunde stänga av den delen av hjärnan och inte tänka så mycket på mens och ägglossning och allt vad det innebär.

Skitfrustrerad

Äldre 24 Nov 14:35

#7

Akira Öken skrev 2019-11-24 01:31:01 följande:

Förstår verkligen frustrationen och stressen över att tiden går. Ni har försökt i över ett år, så mitt råd är att kontakta din gynekolog för att påbörja en utredning av er bådas fertilitet. Ni vet vad ni vill och det finns ingen anledning att skjuta på det. Kanske tar det bara lite tid, det är inte så ovanlig. Men det kan även vara så att ni behöver hjälp.

Det är inget nederlag att söka hjälp och bara för att ni utreds betyder det inte att ni inte kan få barn på egen hand.

Vi började försöka sommaren 2015 och fick efter utredning veta att min man är näst intill steril. Det har varit en lång och smärtsam kamp, men för tre månader sen fick vi en son.

Ni är verklig men inte ensamma, det finns så många som längtar och kämpar på olika sätt.

Grattis till er son! Tack för att du tog dig tid att skriva. Jag får lite hopp när jag läser sådana här inlägg! Vad roligt att det gick tillslut!

Skitfrustrerad

Äldre 24 Nov 14:38

#8

Catnap skrev 2019-11-24 01:42:13 följande:

Det tog sig faktiskt av sig själv till slut. Vi var väl inne på att söka hjälp, men så fick jag veta att jag hade fel på sköldkörteln (Vilket kan påverka fertiliteten) så vi skulle avvakta tills det var löst. Men det är nog inte helt dumt att söka hjälp ett tag innan man egentligen vill, det är säkert vårdköer på såna mottagningar också.

Vi diskuterar just nu när vi ska sikta på att börja försöka inför nästa barn och bara TANKEN på den karusellen får mig att må dåligt. Förra gången jag blev gravid hade vi sex när jag var rätt övertygad om att jag inte hade ägglossning, så egentligen borde man inte stressa över sånt. Men jag vet att det är lättare sagt än gjort.

Det är ju just det jag tänker. Man läser om så många som blir gravida när det absolut inte tror att de ska bli det. Får mig att fundera över hur mycket vi egentligen vet om våra kroppar och hur hela den här processen fungerar. Inte ens experterna verkar ju ha 100% koll.

Skitfrustrerad

Äldre 26 Nov 18:13

#10

Catnap skrev 2019-11-24 19:17:20 följande:

Vad menar du att experterna inte har kollpå?

Jag tänker att det där med ägglossning kan ju diffa ändå, så det är inte så konstigt att man tar fel på det ibland. Det är väl därför som säkra perioder inte funkar så bra som preventivmedel.

Nej jag menar bara att många förblir barnlösa utan att man hittar någon orsak medan andra som får veta att de är i princip infertila lyckas långt efter att de har gett upp. Hur många ägglossningar man kan ha på en månad verkar det också tvistas om. Jag är väldigt vetenskapsorienterad så missförstå mig inte. Jag menar bara att det kan finnas sådant vi ännu inte vet och att man inom det medicinska området gärna placerar människor i fack och tenderar att använda alltför fyrkantiga förklaringsmodeller.

Det allmänna rådet att ha sex regelbundet genom hela menscykeln är förmodligen det bästa då det är den mest avslappnade approachen. Men man blir ju så lätt uppstressad och ska försöka kontrollera allt.

Det vill sig inte

INNEHÅLL