Min 4 åring tar knäcken på mig!

Min son på fyra år har alltid varit ett relativt ''krävande barn'' vad gäller det mesta. Nu har dock allt brakat lös och jag gråter ofta i ren förtvivlan över hur tufft det är med honom just nu. Jag får så dåligt samvete och jag antar jag skriver det här kanske för att få höra att det inte bara är vi som har det såhär.

Oavsett vad man säger eller gör är det fel, han slänger sig ständigt med jag gillar inte dig, jag vill inte vara med dig, du är inte fin osv. Ber vi honom om något är det totalvägran - aldrig, aldrig i livet, nej, jag vill inte, jag tänker inte. 
Han hatar mat. Oavsett vad som bjuds är det fel och han måste ha sin ipad och vi får sitta och mata för annars äter han verkligen inte. Vi har testat låta bli men då blir han bara ännu mer arg i och med att han är hungrig, han är så tjurig så skulle aldrig ge sig och äta. 
Han lyssnar aldrig längre när vi säger till honom att han gör något tokigt, om vi till exempel ber honom sluta med något eller att komma in tex. 
Är vi borta hos någon på besök och ska åka hem är det alltid en kamp. Han springer och gömmer sig, sprattlar, skriker, vägrar ta på sig ytterkläderna. 

Mitt tålamod tryter och jag känner mig helt och hållet förkrossad. Vi är och har alltid varit väldigt kärleksfulla mot varandra och har alltid pussats, kramats och berättat hur mycket vi tycker om varandra både mot barnen och även vi som föräldrar så det är ju vad dem sett! Men ändå denna ilska och trots. 

I övrigt är han otroligt artig och hälsar på alla, har lätt att prata med andra människor och tackar för minsta lilla. Han är mot andra duktig på att ge fina komplimanger och säger gärna till kompisar och andra att ''wow vad fint du gjort!'' eller ''oj vad du är snäll'' osv. Men mot oss föräldrar och även farmor/farfar och mormor/morfar som han träffar ofta är det total revolt. 

Jag bara längtar ur den här tiden. Det är förbaskat tufft ibland alltså.