Äldre kvinna?

Ts: Du är 40 dag. Tänk tillbaks ett par år i tiden, kanske när du  själv var 35 eller 32 och hur tankarna gick då. Angående livet, barn, framtiden.

Det är en svår ålder det där för många, särskilt om man inte har barn ännu. Man känner att livet håller på att rinna iväg (män har kanske ingen biologisk klocka på samma sätt som ni har det, men det är bara i teorin. bara för att man kan få barn även om man är 75 betyder inte det att det är något man skall göra, så klockan finns där ändå).

Då är en jämnårig eller något äldre kvinna något avskräckande, för det påminner en ännu mer om sin egen brist på tid och känslan av att livet håller på att springa förbi. Blir de ni och ni skall ha barn, så är det så fort som möjligt det gäller. Det är stressigt.

Då vill man söka sig neråt i åldrarna istället, för då kan man slappna av, hinna lära känna osv. och kan skjuta sin egen stigande ålder lite åt sidan. Inte helt, men delvis.

Det är nog just detta du råkade ut för, en sådan som funderade just så. "runt 35" är en pissjobbig ålder för många, män som kvinnor.

Så gillar du yngre män, tänk inte "runt 35", utan kanske 20-25. Då har man inte alls den pressen på sig.

Det är ibland svårt för oss (som för er) att vara rak och ärlig, när man inte vet riktigt vad man vill. Ärlig med att man är velig?  

Hade han inte vart intresserad hade han slutat skriva helt, inte dragit ut på processen och långsamt dragit sig undan. Det är mer en sån sak man gör om man inte vet riktigt vad man vill.

Lite barnsligt kanske, men om man tycker en kvinna attraherar en fysiskt, men det känns inte helt rätt av andra orsaker, så dröjer man sig kvar ändå litegrann, för att se om hon kan vinna ens intresse på fler sätt än så. Man har liksom slutat investera sin energi i att försöka få hon intresserad av en, och vill att hon försöker istället. Hade intresset inte funnits alls hade man brutit kontakten helt. Så det blir liksom ett slags mellanläge mellan intresse och ointresse som sannolikt inte leder någonstans alls om inte du agerar. 

Jag tycker att är du intresserad av honom, så vänta inte på honom, med "det är upp till honom" utan försök själv. Var själv uppvaktande, flirta osv. Tänk inte att "Nu är det hans tur" utan försök mer än så.

Du har åldern emot dig med honom (faktiskt) det är tråkigt, men det är så det är. Men det är liksom inget som du inte kan kompensera för med annat, men det gäller att vara medveten om det och att du nog behöver vara lite mer "på" än vad du är bekväm med.

Nu menar jag inte att du skall bete dig som fulla pantertanter som klänger på pojkar som kunde vara deras egna söner eller tom. barnbarn på krogen och flirta genom att försöka stoppa in handen i brallan och liknande, men våga vara den som söker kontakt, våga vara den som skriver två gånger istället för varannan, såna grejer.

Våga anstränga dig lite extra för det du vill ha helt enkelt. Med åldern måste man våga vara lite aktiv, för man kan inte bara vänta. Då blir man bortvald.

Nackdelen med det där är att du kan komma att ångra dig. Man ångrar sällan saker man försöker sitt bästa för att få, misslyckas man har man ändå försökt.

Du gillar ju honom helt klart, trots att han är omanlig och att det faktiskt är hans tur att agera nu osv. Jag vill återigen våga påpeka att du behöver lägga prestigen åt sidan och våga vara mer "på" än vad han är.

Våga visa hur rolig/smart/trevlig/charmig du är och våga visa att du tycker om honom. Våga visa genom uppvaktning (Inte säga det rent ut, det hade vart knäppt) att du är medveten om att du är mer förtjust i honom än vad han är i dig, men att du kan få honom att gilla dig lika mycket som du gillar honom.

Jag förstår att just det där är jobbigt för kvinnor, ni är vana vid att män bevisar sig för er och inte vice versa. Att det räcker att se bra ut så uppvaktar män er. Bli uppvaktad istället för att uppvakta. Att bli jagad istället för att jaga. Att behöva agera som en man känns svårt för självförtroendet osv. men våga ta den smällen på egot och gör det ändå. För annars finns risken att du ångrar dig.

Jag håller tummarna för att du tar till dig det.

Jag fattar att det är svårt. Att bli liksom drillad med att det är ok att vara passiv och det funkar ändå genom hela tonåren kanske en bit upp i 30års åldern och sedan nästan helt plötsligt behöva agera själv?

Vi har det ju betydligt lättare med det, vi bygger upp en slags vana vid att bli ratade genom hela livet, så man kan skaka av sig det fort. man blir sårad, men det går över osv.

Så du behöver lära dig att bli som en man i detta, att kunna studsa tillbaks som en man, men du har inte en hel uppväxt att lära dig på, utan måste lära dig det direkt. Det är riktigt pissigt, det fattar jag. Men det är ändå det du behöver göra.

Våga bli ratad, våga bli sårad, våga känna dig oönskad och "omanlig" (Okvinnlig typ för dig?) men ändå våga försöka igen.  

Försök en gång eller två till!