Överstimulerade prematurbebisar, svårt att sova

Känner igen mycket av det där. Det tog flera månader innan vår knatte kunde sova själv. Innan fick han sova på oss eller i famnen. Vi var helt slutkörda.

Jag har en dotter född i 33+0. Hon var mkt lättskött och sov jättebra de första tre månaderna, sedan blev det precis tvärtom. Vaknade konstant, upp till 25 ggr per natt. Svårsövd. Ville äta nätterna igenom. Det fortsatte tills hon var nästan tre år gammal, sedan vände det plötsligt igen och hon sover jättebra. Lättväckt dock men det är nog för att både mamma och pappa är det, och inte för att hon är prematur. 

Har ni provat white noise? Det var det som funkade bäst för min bebis när det var som värst. Kolmörkt och så vattenkranen på med full sprutt. Då låter det som inuti magen och det lugnar. I vagn eller gunga i knät samtidigt. Sövde min bebis så tills hon var 1 år.

Jag har tvillingar födda v34. Dom fick minimalt av stimulering första månaderna, detta just för att dom reagerade hårt på stimulering.

Jag sköt upp starten med järndroppar en tid, då magarna inte alls klarade av järnet. Dom fick nan och prematurdroppar, så det var inte akut med järn.

Dom var 3 månader innan jag tog med dom till något större. Innan dess var vi mest hemma och begränsade besöken.

Med 3 månader menar jag 12 veckor. Dom var korrigerat då 46 veckor. Alltså resor skulle jag inte ha tagit med dom på, av många orsaker. Infektionsrisken kanske då främst av allt. Dom är väldigt mottagliga för virus/infektioner, och det kan innebära allvar om det vill sig illa. Vi hade förbud att vistas utomhus tills barnen var 2600 gram, och besöken var begränsade till dom närmaste och absolut inga förskolebarn. Mina barn var friska, men små. Dom hade sond när vi kom hem i v 36, för dom kunde inte suga så bra ännu.

Nu är dom 5 år, friska och välmående. Skulle säga att dom kom ikapp resten av barnen i utveckling omkring 2-3 års åldern. Dom var sena med att börja krypa/gå/tal. Men nu är dom som vilka andra barn som helst. Minns också att dom hade svårt med att börja med riktig mat. Dom satte ofta i halsen och jag började rätt tidigt med mat på inrådan av neo. Deras motivering var att från 1 års åldern är det viktigt att dom kan livnära sig på riktig mat, och eftersom prematurer ofta har problem med tugga/svälja så behöver dom längre tid på sig att öva. Dock så infördes gluten först efter 6-7 månader.

Mina var väldigt tysta första veckorna. Dom åt, sov och åt och sov. Grät knappt alls. När dom var omkring 40-42 veckor så började dom bete sig som riktiga bebisar..som även skrek mellan varven. Men minns det var mycket dötid i början.

Det du beskriver låter EXAKT som min dotter. Hon var visserligen inte prematur, men tillbringade ändå sina tre första månader övertrött, extremt svårsövd (bara på oss, tog timmar att söva under konstant skrik osv) och alltid gnällig, skrikig, missnöjd. Bära i sele och dela på nätterna hjälpte oss igenom det hela. Därefter började det så smått att vända och nu vid drygt 5 månader är hon glad och busig och sover bra. Så det kam nog också vara en stor del temperament i det hela! Och det går över.