Till er separerade mammor därute!

Skrev en tidigare tråd men som hamnade under fel kategori - lägger därför upp den igen men här då det passar bättre!

Det är så att jag har träffat en man som har ett barn sedan innan (jag har inga) och jag är intresserad av att ha en god och vänskaplig relation till mamman, alltså min pojkväns ex.

Kort bakgrundsinfo: jag är 32, han 37. Han separerad sedan 5 år med barnets mamma. Hon har både hunnit vara sambo, separera och dejta en del sedan dess.

Jag är framåt, social, trygg och verbal. Hon tycks vara rätt ängslig i sin person, något otrygg kanske (min uppfattning), introvert och tystlåten. Absolut inget fel med det men vi är mao rätt olika.

Jag och min pojkvän har träffats sen i somras och jag introducerades rätt tidigt för hans son. Vi kommer väldigt bra överens, funkar bra ihop och han frågar ofta efter mig. Jag försöker ta det lite piano och än så länge är jag pappas "kompis". Det känns viktigt för mig att det inte går för fort, tänker att även om allt går bra nu så vill jag inte få något bakslag längre fram varken med sonen eller mamman. Min pojkvän har något mer "bråttom" i mina ögon, han ser liksom inga problem utan är mest lyrisk över att allt går så bra och att hans pojk trivs så gott med mig. Jag är den enda han har haft ett förhållande med sedan separationen. Han har honom varannan vecka och vi bägge jobbar skift så det är en del pusslande och vi ses en del alla tre. Jag sover dock aldrig över när han har sonen och vi är noga med att inte visa att vi är ett par inför honom.

Nu till mina frågor; jag är otroligt barnkär, är fullt kapabel till att ta till mig någon annans barn som mitt eget och drömmen är en familj alldeles oavsett om vi får gemensamma barn eller inte. För mig känns det viktigt att sonen en lika central del som min pojkvän är både nu och framöver.

Detta inkluderar ju givetvis mamman till stor del. Vi har bara träffats en gång som hastigast och av en slump då vi råkade på varandra alla fyra i en butik på stan. Det var mest hej och byta en artighetsfras eller två så svårt att säga något om hennes inställning.

I den bästa av världar skulle jag vilja att jag och hon kan få en egen relation, helst en vänskapsrelation där hon känner sig trygg med mig som en viktig person i sin pojk liv. Någon hon VILL ha i sitt liv. Ett liv där vi alla kan och vill vara en naturlig del i varandras liv. Kanske äta middag ihop en sketen vardag även på Pappavecka för att hon/vi vill, fira jul och födelsedagar ihop etc.

Idag firar de ihop emellanåt men jag upplever det som att det mest är min pojkvän som lägger två strån i kors, att det är han som är den flexibla eller ställer upp. Hans fokus är att pojken ska må bra i första hand, mer det än att han ska hävda sin rätt. Jag upplever han som en mycket engagerad och osjälvisk förälder. Kommunikationen dem emellan tycks fungera i det stora hela. Små irritationsmoment förekommer men inget major. Ifrån bägge håll ska tilläggas.

Hon tycks inte ha några problem med att han har träffat någon ny (mig veterligen) men jag har förstått att kommunikationen dem emellan sker mycket på hennes villkor.

Ni mammor där ute: är jag naiv som tror, hoppas och vill på en sån här relation till henne? Om inte, har ni några tips eller råd på hur jag bör tänka och agera både nu och framöver för att nå dit? Vilka tår ska jag undvika att trampa på? Do's and dont's helt enkelt. Jag vill bara att det ska bli bra för alla parter och jag är bara intresserad av en harmonisk, trivsam och kärleksfull tillvaro för oss alla helt enkelt. Jag är inte intresserad av att komma in och ta över. Sonen har en fantastisk pappa och mamma, tycks vara en trygg och härlig individ. Jag vill bara vara ytterligare en trygg vuxen och fin förebild för honom, räds inte att ta ansvar för honom om det önskas eller behövs.

Tankar? Ber om ursäkt för långt inlägg och om jag har glömt något. Detta är viktigt för mig. Fråga om något är oklart. ????