Stackars barn! Tycker även synd om dig TS. Han är ju psykiskt sjuk. Han är säkert autistisk eller har Aspergers. Barnet skadas mer av att vistas i närheten av den känslokalla oduglingen. Flytta ifrån honom för barnets bästa.
Hur gör han sitt bästa om han varken är tar kontakt, är ensam med henne eller söker hjälp?
Vänd er till BVC direkt. Även män kan få förlossningsdepressioner vilket kan störa anknytningen. Då behöver man hjälp.
Sen behöver man spendera tid med sitt barn för att få känslor för det. Inte minst fysisk kontakt. Är ljud jobbigt så finns öronproppar.
Små barn är jobbiga. Ofta blir de roligare med tiden. Att tänka om kring hur många barn man vill ha är helt okej. Men de man har måste man göra sitt bästa för att ta om hand om. Även när det är jobbigt.
Ärligt talat låter det som om din man kanske har någon form av Asperger eller liknande? Då kan det ju vara väldigt svårt eller omöjligt att engagera sig. Jag tycker absolut ni ska söka hjälp inom psykiatrin.
Oj vad hemskt! Stackars lilla barn.
Alltså jag vet inte vad du vill ha för råd? Detta är ett så pass avvikande beteende så det är ju svårt att råd till något..
Men han måste ju ha hjälp, och barnet kan du inte lämna ensam heller med honom. Hade aldrig lagt det ansvaret på en person som helt enkelt inte bryr sig..
Hade skickat in honom på psykakuten, för något är ju riktigt allvarligt fel. En grov psykisk störning...
En del människor, och allra mest män, har svårt att skapa band innan den riktiga kommunikationen kommit igång. Det är ganska vanligt att män blir mer involverade efter ett år eller två när barnet aktivt börjar söka upp dem, ställa frågor och så. Dib situation låter lite mer extrem men mitt råd är att hålla ögonen öppna, som du verkar göra, och om det inte blir en förbättring när hon är stor nog att prata med så har du nog inte mycket att välja mellan. Då mådte ni nog flytta isär för annars kommer flickan känna dig ratad av sin pappa vilket kommer att påverka självkänslan och framtida relationer.
Har själv barn med en man med Asberger. Han är sjukt speciell och har inget intresse för andra människor eller behov av vänner. Men han älskar sina barn och är världens bästa pappa till dom. Så ts man måste ha betydligt fler problem än "bara" asberger. För detta är inte normalt och jag fattar inte varför ts ens lever ihop med en sån obehaglig människa.
Han låter psykiskt instabil - drag av autism/aspberger. Om jag var du skulle jag söka hjälp. Vägrar han så skulle jag lämna.
Inget barn ska tvingas växa upp med en sådan förälder. Allt verkar inte stå rätt till i hans huvud. Psykopat, autistisk - något i den stilen. Känslokall och oempatisk. Tydliga drag av psykiskt störd/autistisk.
Tror att du måste göra en omvärdering av vad som kan anses vara att göra sitt bästa.
Du skriver att han tycker att snor är äckligt och att han tycker det är jobbigt när hon skriker.
Nästan alla föräldrar tycker att det är jobbigt när barnet skriker och gnäller. Många föräldrar tycker det är äckligt med slem, snor och bajs. När man är vuxen då får man helt enkelt stå ut med att det är äckligt och ta hand om barnet ändå. Om han verkligen hade gjort sitt bästa hade han torkar snoret och tröstat barnet trots att det var jobbigt för honom.
Han kan ge barnet närhet och ögonkontakt även om han inte känner kärlek till barnet. Han får använda förnuftet och ge barnet det hon behöver, oavsett sina egna känslor.
Om han inte kan bjuda till och prata, leka med och ha ögonkontakt med sitt eget barn skulle jag inte kalla det att göra sitt bästa.
Uppenbarligen mår han dåligt på något sätt. Han är både vuxen och förälder och har alltid ett stort ansvar att göra något åt både sitt beteende och sitt mående.
Han vägrar söka hjälp skriver du. Vad är hans plan för att lösa de problem han har? Förstår han verkligen hur stor påverkan hans beteende har på er dotter? Förstår han att du i praktiken är ensamstående då han inte kan ta hand om sitt eget barn?
Man kan absolut må dåligt, det har inte hans fel att han mår dåligt men det är 100% hans ansvar att göra något åt det!
Tror du måste vara hård och kräva att han söker hjälp.
Hoppas att du vågar vara tydlig och ställa krav och att han får den hjälp han behöver!
Han kanske önskade sig en son och har svårt att hantera sin besvikelse?
Har ts försvunnit från tråden? Hade varit intressant med lite respons från henne.
Sådär reagerade min mamma också när hon fick mig, och ungefär så när hon fick barnbarn också. Min mamma började tycka mer om mig när jag var tonåring. Det som är bra i din dotters situation är ju att hon har dig. Du får helt enkelt vara ensamförälder till din dotter och så får mannen gästspela när det är något intressant eller när hon blivit gammal nog att vara intressant för honom. Jag tror inte det går att "fixa" din man. Han borde kunna lära sig att spela kärleksfull, det kunde min mamma inför gäster t.ex. Men några äkta känslor kommer nog inte att växa fram på många år, om ens någonsin. Det märkliga med din man är väl att han inte försöker dölja det och att han pratar om det öppet med dig och säger sig vara "besviken". Besviken på vem? Han skulle haft min mamma som mamma, hon varnade alltid mig och sa att jag inte skulle älska mina barn när de kom: det var en myt trodde hon. Men jag älskade dem från första stund. Han borde nog låtsas älska barnet för barnet skull, man blir såklart inte helt lurad för ointresset skiner ju såklart igenom för det mesta, men man vill gärna tro att man är älskad, så barnet kan välja att tro på det. Men då måste han ju stå ut med att spela lite kärleksfull för fasen!
Fast den där "jobbiga" grejen att gå till en psykolog är ju bara under en begränsad tid, och tänk om det är en bra psykolog som kan hitta punkter där han kan känna sig intresserad för henne. Då vore det väl värt att ha lagt den tiden på det där "jobbiga".
Jag tycker det är intressant med någon som vågar erkänna att man inte kände den där himlastormande lyckan med en gång. Det är likväl ett barn man kommer att ha ansvar för resten av livet så då kan det vara värt att träffa den där psykologen och se om det kan tillföra något. Annars kanske det där ansvaret kommer att kännas onödigt tungt.
Jag skulle kunna tänka mig att ni har haft ganska mycket förväntningar på hur man känner sig som förälder, med tanke på att han hade föreställt sig så många barn. Nånting är det som har gjort att han tänkte sig så många barn, och nånting har inte klaffat med hans förväntningar när ert barn väl kom.
Känner att en uppdatering tre år senare är på sin plats. För att kanske hjälpa den som befinner sig i liknande situation.
Barnet är nu 4 år och har en fantastisk relation till sin pappa. Han älskar henne (hon älskar honom). De har otroligt roligt ihop.
Vi har sedan en tid tillbaka separerat (att ta sig igenom detta blev helt enkelt för tufft. För det kan jag säga, att det har krävt oerhört mycket att ta sig igenom detta). Jag sörjer idag att jah inte får vara med och se vår dotters liv tillsammans med sin pappa (där hon är halva tiden) för det är med sådan oerhörd glädje dem emellan.
Att fortsätta ihop, att lida sig igenom all skit, att ta allt ansvar själv, att inte anklaga pappan för att vara en skit som inte engagerar sig, att kommunicera Och vara ärliga mot varandra. Det tog oss dit vi är idag och det är något jag är oertört glad och stolt över. Att jag inte gav upp och bara lämnade (för ja. många gånger hade det varit så mycket enklare att bara leva som ensamstående istället) är jag så oerhört glad över idag när jag ser att det är detta som gett mitt barn en normal och givande relation till sin pappa. Att hon fått en pappa som älskar henne.