Så ledsen, måste göra abort?

Tack för era svar. Jag har pratat med min läkare redan och han avrådde från att behålla för att ?dina båda mediciner ingår i kategori C? eller vad han sa och kan ha inverkan på organutvecklingen. Jag har försökt läsa på på Janusinfo och på FASS, men är nog i lite av en chock då allt var så oväntat. Och efter jag pratade med min läkare känns det mer eller mindre som en mycket dålig idé att överväga att behålla.

Jag kan lida och ha ont om det är det som krävs såklart, men det känns ju som att skadan redan är skedd när jag ätit medicin de här första veckorna.

När jag gjorde abort för några år sedan hade jag samma läkare och åt samma mediciner. Då sa han inte alls samma sak, men då hade jag å andra sidan redan gjort aborten när jag kom till honom.

Fan mitt liv har varit så fyllt utav sorg under så många år, och jag kände en sådan obeskrivlig glädje när jag såg testet. Men efter läkarsamtalet försvann det fort.

Jag har tid hos kvinnokliniken om två veckor och kommer väl få prata med kurator osv, men fram tills dess är det ju två hela veckor..

Ja antagligen. Men ibland kan man ha ett behov av att bolla med sk vanliga medmänniskor också.

Ang. Kubtestet, Jag vet inte jag ska läsa om det. Tack

Tack snälla för ditt svar. Jag har längtat så länge, men distanserat mig från att läsa om graviditeter och undersökningar osv, just för att det blivit så tungt och verkligt att barn inte är för mig. Därför känner jag mig så sjukt okunnig i allt när det blev såhär, och jag är jättetacksam för att du skrev.

Till min läkare fick jag tid om typ två månader igen. Allt känns så upp o ner, jag vet ju inte ens om det är något som lever därinne och ännu mindre om jag skadat det. Känns som jag aldrig skulle förlåta mig själv. Och gör jag abort igen kommer jag heller aldrig förlåta mig själv. Vilken sits..

Min magkänsla säger tydligt vad den vill. Men mitt huvud säger att det är egoistiskt och hemskt att ens riskera att föda ett barn som jag orsakat skador på.

Tack för dina råd, jag tar verkligen till mig dem.

Har läst allt jag kom över om kub test nu. Tack för det rådet, det låter som något utav det första jag behöver göra utöver att ta bort medicinerna förstås.

Tack snälla ni för alla svar. Ni gav mig verkligen hopp och era inlägg betydde något på riktigt. Tyvärr är jag mitt uppe i ett konstaterat missfall nu. Det började i förrgår. Är så ledsen, hade precis börjat ställa om mitt huvud på att det kanske fanns en liten chans, började tänka på namn på skoj, kolla vad barnvagn kostar, när man kan börja göra olika undersökningar, började känna en ny mening med mitt liv så jag inte känt tidigare. Att det fanns något större liksom, något att finnas till för. Ja ni vet, sånadär grejer.. Så blev det ändå såhär.. Det känns så tungt. Igår grät jag hela dagen men idag är det mest tomt och blankt..

Har tid denna vecka för att se så allt kommit ut så jag ej behöver skrapas. Att bli mamma verkar inte ligga i min livsplanering. Det känns tungt för jag fick en sådan känsla av samhörighet, som tex när ni skrev här och gratulerade jag fick en sådan wow-känsla, som att jag förstod att jag fick vara lite glad. Svårt att förklara ni förstår säkert..

Kommer förmodligen inte orka gå in och skriva mycket mer i tråden nu, men vill tacka er för att ni gav mig hopp när det kändes så mörkt. Kram