Vara bonusmamma och bli biomamma?

Det kan va en bra ide att va själva när ni kommer hem och inte behöva stressa hem.
Relationen blev helt klart sämre till dem, jag höll på att reta ihjäl mig på dem när vi kom hem och de skulle va här en vecka till. Innan så gick det väl hyfsat, men när sömnbristen och stressen att få ihop allt så irriterade jag mig mer och mer på att de absolut inte kunde klara ens den enklaste sak själva.
Jag har aldrig sett dem som en del av min familj, utan de har alltid varit gäster som kommit och hälsat på (och stannat lite för länge).

Hur svårt är det att förklara för sitt barn att det är en stor omställning att få en bebis och de behöver vila och landa i det nya.....
Enligt många så verkar en normal förklaring va rena raketforskningen som kanske möjligtvis ½% av befolkningen kan klara av....

Tror du på fullt allvar att ungen sitter under en bro när det inte är hos ts.
Den är i SITT ANDRA HEM. Även om du lever i kärnfamilj så är ni väl inte inavlade i flera generationen så att verkligheten gått dig totalt förbi?

Precis allt!

Följer hon dina råd så kommer det gå käpprätt åt helvete.
En familj med särkullar fungerar inte likadant som en kärnfamilj, det bara är så.
Särkullen kan va i sitt andra hem när de kommer hem från bb, och sen komma när de vilat upp sig lite.
Jag vidhåller att din verklighetsuppfattning är skev, och du har inget att jämföra med. Det enda du kan är att rapa fakta utantill, och det kan vilken läskunnig, icke källkritisk individ som helst klara av.

Ändå så har vi snart nog 20 år ihop.....

Vill man starta problem så är det självklart att dra dit tidigare ungar omedelbart. Man kan lika bra passa på att bjuda in släkten också för att göra det riktigt mysigt....

De äldre gemensamma var hos mormor, vilket inte är speciellt ovanligt, för det är bara särkullar som ska särbehandlas.

Jag kan säga att det var skitjobbigt att ha dem här när jag kom hem, och då var de ändå i tonåren.
Men man har inte den relationen som man har med sin egen familj, det är mer som gäster, en påtvingad artighet. Den ena har dessutom ingen som helst känsla för när den trampar över ens gränser. Vi har ingen bra relation till varann heller så det blev väldigt irriterat och jobbigt när de var här efter vi fått barn, även senare när vi landat så blev man skitirriterad på dem och deras totala oförmåga att ens tänka själva och än mindre att göra något själva.

Ett litet barn förväntar man sig ju ska va just liten, men de stora förväntar man sig mer av. De var stora redan när jag träffade dem första gången så jag har alltid bemött dem som jag gör med vilka vuxna som helst. Jag trodde först de led av ett osynligt handikapp innan jag kom på att de "bara" var curlade till max.

De träffas inte så ofta men tycker det är kul när de väl gör det. Men det är samma som för oss, de har liksom inget gemensamt så det blir väldigt stelt och uppstyltat.

Precis, man brukar förklara för sina barn när det är något som händer eller kommer hända. Men när det gäller särkullar så går det inte enligt många, då ska det helst inte sägas något alls utan bara curlas ännu mer. Eller så ska det gnuggas in i fejset på dem, att nu har din andra förälder fått barn så nu är du inte välkommen dit längre för hen tycker bara om bebisen osv.