Vara bonusmamma och bli biomamma?

Jag tyckte inte att jag fick en schysst start faktiskt. Hans ex bestämde att deras tonåring som krisade över att få ett yngre syskon skulle bo hos på heltid första tiden så jag kom hem till en cirkus där min man bokade in oss alla på diverse resor och aktiviteter för det gör man tydligen som familj. Slutade med en sönderstressad mamma med förlossningsdepression som inte fick lugn och ro första tiden med sin lilla bebis.

Det har tyvärr färgat av sig på mig och jag var oerhört bitter på min man och hela hans sida av familj länge. Men med tiden så har jag blivit starkare och jag gör inget annat än hyllar kärleken och relationen som mitt lilla barn och hens äldre syskon har till varandra idag.

Så det får väl bli lite av mitt tips till dig. Se till att vara lite ego och ta plats i början, vill du inte ha en massa spring hemma första tiden så sätt ner foten redan nu.

Varför skaffar ni ens barn med män som har barn sedan innan om ni inte är med på att inkludera dom i familjen? Finns det barn sedan innan så är det inte bara att släppa det och förvänta sig att biomamman ska ha barnet (om det nu är pappans tid som bebisen kommer på), hon har väl också ett liv och kanske inte kan anpassa sig efter er hur som helst? Egoistiskt tänk. Och kom ihåg, din man har redan barn, det här är ditt första. För honom kommer det inte vara lika speciellt, det första barnets födelse kommer alltid vara mest speciellt.

Tror dom är väldigt få som skickar iväg sin förstfödde till mor och farföräldrar när det kommit ett syskon. Vet faktiskt ingen som har gjort så. Jag hade aldrig en tanke på det.

Nu för tiden ska alla förstagångsmorsor lindas in i bomull, för dom är såå känsliga och sköra och med mycket hormoner som virvlar runt i kroppen. Å värst inlindade är mammor som får sitt första barn med en, redan pappa.

Menar du att jag är en bitter biomamma? Varför? Vad får dig att tro det?

Jag har två utflugna barn, lever med sambo sen några år tillbaka som har två stora hemmaboende barn som snart också är utflugna. Jag är ingen bonusmamma, endast en till vuxen i hemmet. Vi är båda i 50 års åldern. Så svara gärna på mina frågor.

Men finns det sådana förväntningar? Att bonusmammor ska stå tillbaka? Hon tillhör väl familjen som alla andra och ska väl behandlas därefter?

Jag kan relatera till detta och jag vet att vi är fler. Så bra att det lugnat sig hos er efter några år, det är samma här. Men det är svårt att glömma ens första tid som nybliven mamma :(

Hej, tråkigt att höra att du upplevt samma. Jag har mycket stöd av andra styvmammor och jag och min partner går i parterapi. Du får jättegärna skriva pm till mig, vill hemskt gärna komma i kontakt med kvinnor som upplevt liknande situation.

Jag skriver till dig samma som jag skrev till (Hkm). Fruktansvärt och rent ut sagt förjäkligt att bli behandlad så som du blev. Å den där exfru ger jag inte mycket för. Jag beklagar verkligen.

Jag kan säga att det var skitjobbigt att ha dem här när jag kom hem, och då var de ändå i tonåren.

Men man har inte den relationen som man har med sin egen familj, det är mer som gäster, en påtvingad artighet. Den ena har dessutom ingen som helst känsla för när den trampar över ens gränser. Vi har ingen bra relation till varann heller så det blev väldigt irriterat och jobbigt när de var här efter vi fått barn, även senare när vi landat så blev man skitirriterad på dem och deras totala oförmåga att ens tänka själva och än mindre att göra något själva.

Ett litet barn förväntar man sig ju ska va just liten, men de stora förväntar man sig mer av. De var stora redan när jag träffade dem första gången så jag har alltid bemött dem som jag gör med vilka vuxna som helst. Jag trodde först de led av ett osynligt handikapp innan jag kom på att de "bara" var curlade till max.

De träffas inte så ofta men tycker det är kul när de väl gör det. Men det är samma som för oss, de har liksom inget gemensamt så det blir väldigt stelt och uppstyltat.

Det låter helt sjukt. Starkt av dig att ha tagit dig vidare och är kvar i samma relation.

Hej, jag kan relatera till mycket av det du skriver och det är faktiskt inte helt ovanligt att utveckla PTSD som nybliven förstagångsmamma i en bonusfamilj. Om det vill sig illa. Parterapeuten vi går till har sagt att det låter som om även jag hade det. Men du, istället för att kapa Ts tråd så föreslår jag att du skickar pm till mig. Hoppas inte Ts blir avskräckt från att få sitt barn nu! Haha.

Hej, jag skulle väldigt gärna skriva med dig. Tveka inte att höra av dig. Vi är fler med liknande erfarenheter som stöttar varann via pm här på Familjeliv. Det har hjälpt oss otroligt mycket som styvmammor. Bättre än offentliga trådar där vem som helst (biomammor, kärnfamiljer, singlar utan barn) svarar.