När alla försöken är uttömda, hur hanterar ni er ofrivilliga barnlöshet?

Jag har inte erfarenhet av barnlöshet, men däremot av andra motgångar. Ibland filosoferar jag om uttrycket "när herren stänger en dörr så öppnar han samtidigt en annan". Livet blir inte alltid som man föreställt sig det skulle bli. Man blir heller inte alltid den personen man tänkt man skulle bli. I någons fall kan det vara förälder, i någon annans (mitt) fortsatt gift och bo i hus i den här fasen av mitt liv. Det kan ta ett tag att skifta om bilden av sig själv, att anpassa självbilden efter de nya förutsättningarna. Men till slut hittar man nya mål som man vill uppnå i livet. Det finns alltid bra saker att se fram emot

Det kan nog vara en sorg man måste bearbeta. Vilket inte är lätt, hur sörjer man det som aldrig blev? Det är ju så ogreppbart, att känna man förlorat ett barn som inte funnits än. Jag kommer i kontakt med en del barnlösa som önskar hjälp och har väl märkt två sätt som det främst tagit sig uttryck i. En del har mildrat saknaden genom att engagera sig desto mer i släktingars barn, blivit världens bästa moster till exempel. Andra engagerar sig djupt i en älskad hund. Men innan dess måste man nog nå ner till botten dvs inse att man har gjort allt som finns att göra och det kommer inte att gå. Jag vet inte om du är där än, det kan ju finnas möjligheter kvar