22 år o en enorm barnlängtan

Har du verkligen hunnit med allt du vill göra du är 22år du har många år till att skaffa barn men bara en ungdom. Du kommer vara fast i minst 18år om du skaffar barn.

Fast det finns ju en massa annat att lära sig saker. Att uppleva saker. Att resa kan man göra utan att flyga tågluffa tex. Att träna. Det finns massor. När du skaffar barn då kommer du vara låst väldigt lång tid. Du kanske är sugen nu men det finns många som sen får ångest för att dom missade en massa. Tänk igenom det ordentligt så du vet att du är säker. 

Studier då? Tycker du inte att det känns bra att ha en högskoleutbildning innan du skaffar barn?

Sånt där förstår man inte innan man väl fått ett barn. Och svaret är nej, du kan inte träna hur du vill när du fått ett barn. Man blir väldigt begränsad när man fått barn även om barnet har en pappa och far och morföräldrar.

Du förstår inte hur mycket ett barn kräver och hur begränsad man blir.

Sånt förstår ingen innan de får barn.

Nja träna seriöst kan du nog glömma åtminstone tills dom börjar bli självgående. Man blir rätt låst speciellt i början.

Hjärnan är inte färdigutvecklad förrän vid ca 25 och det må jag ju säga att det märks tydligt i ditt fall.

Du ser det inte som att du kommer bli låst? Visst, barnet har en pappa men vem säger att ert frhållande kommer att bestå? Ni är ju knappt mer än barn själva! Hur kan du ta mor- och farföräldrar som givna att ställa upp?

Jag har barnbarn och det kan jag säga, jag har annat att lägga min tid på än som barnvakt. Barnbarn eller ej, min tid att valla småbarn är över. 

Visst, jag ställer upp om det verkligen är nödvändigt. Men att träna? Nix pix, har du skaffat barn så är de ditt och pappans ansvar. Och det finns ingen lag som säger att någon måste ställa upp.

Nej, vänta några år du. Det tjänar nog både du och barnet på.

Håhåjaja, NU ja!

Nej, jag orkar inte...

Vem säger? Ingen såvitt jag vet, men oddsen är inte på er sida. Du är 22 och ni har varit ihop i 8 år, vad säger det om något?

Blir man ihop som barn så är faktiskt chansen ännu mindre att det ska hålla.

Du skrev ju faktiskt själv om mor- och farföräldrar. Och sedan avslutade du det med "så ser jag på det". Vad är det du ser då? Om det inte är barnvaktande?

Nej, jag känner inte dig men jag känner till hur det brukar bli när man tar sig vatten över huvudet, vilket är det jag tror att du kommer att göra om du inte lugnar ner dig en aning.

Ja, såklart att pappan också kan ta hand om barnet. Men det finns ingen garanti att han kommer att göra det.

Hur gammal är din pojkvän?

Det är stor skillnad på att vara ihop som barn och att ha ett vuxet förhållande. Ni har inte varit tillsammans speciellt länge som vuxna.

Statistiks sett så har ni extremt liten chans att hålla ihop. Ett eventuellt barn skulle också få sämre förutsättningar hela livet på grund av er ålder och utbildningsnivå.

Svaren i den här tråden är bland det sjukaste jag läst.

TS, om du ärligt känner att du är klar med festlivet och andra saker som hör till, och du och din sambo har ett stabilt förhållande som bygger på kärlek, om du är nöjd med ditt yrkesval och ni har ekonomin till att ta hand om en till så KÖR.

Jag tycker inte du är för ung. Däremot ska man tänka på att det kan vara svårt att börja studera med barn. Så om du inte vill jobba med det du gör nu resten av livet hade jag börjat studera först, då kommer det kännas bättre sen.

Jag och min sambo/fästman har också varit tillsammans i 8 år, vi är snart 24 år gamla och tar båda examen i juni. Min sambo har redan fått jobb, så vi ska försöka bli med barn till sommaren. Då äger vi också en bil och vår bostad. Jag har längtat i ca 2 år men det har inte varit läge. Men åldersmässigt har jag känt mig redo sedan jag var 22 år och vi har ett väldigt tryggt förhållande.

Min sambo är också rädd för åsikter, men varför ska man avstå att leva sin dröm för att nån trött tant eller omogen vän tycker något annat. Det är ju inte de som ska ta hand om barnet!

Önskar er lycka till och kör hårt.

Kram

Nu tycker jag iofs att 25 är alldeles för ungt, tycker man är väldigt ung t.om vid 30, men ts, varför kan du inte vänta tills du åtminstone fyllt 25?

Missbruk, npf-diagnoser, självmord och relativ fattigdom som vuxna är mycket, mycket vanligare hos barn till mammor som var under 25 när första barnet kom. Så vanligt att mammans ålder till och med räknas som en av de största riskfaktorerna vid problemskapande beteende hos barn. Så det handlar inte om att bli vd eller inte.

Ts anser att det är viktigare att få barn nu än att ge sina framtida barn de bästa förutsättningarna.. tyvärr är ni många som tänker som ts.

Visst kan man ju hoppas på att mor- och farföräldrarna VILL och KAN ta hand om barnbarnen, men det är ju också lite skevt att kallt förutsätta att ens mamma och pappa ska ställa upp och ta barnen stup i kvarten om man tex vill till gymmet. Man bör väl ändå utgå från att man ska ta hand om ens barn majoriteten av tiden själv om man aktivt planerar och väljer att skaffa barn?