Känner mig trängd av bonusbarnet

Självklart har jag ett ansvar att se till att barnet mår bra, men jag känner ju inte barnet lika bra som pappan och detta har börjat märkas av hyfsat nyligen. Delar inte din åsikt 100% här, har annars väldigt lätt att erkänna mina misstag men håller som sagt inte helt med dig här. 

Jag tror att i princip alla som skriver här har bytt ämne från var ursprungsinlägget handlade om. Nu är det enbart smutskastning om att jag inte bryr mig om barnet, att jag inte förstår hans känslor och så vidare... 

Jag skrev inlägget till en början för att få hjälp att förstå mina känslor och förhoppningsvis få svar från personer som haft det likadant. 
Jag vill inte ha känslorna jag har och behöver hjälp att få bort negativiteten.
I slutet av dagen tycker jag mycket om mitt bonusbarn, han tycker om mig (tror jag) men känslorna tar periodvis över och då vill jag inte ha med honom att göra. Svartsjuka? Säkert. 

Jag förstår att mitt bonusbarn vill vara nära sin pappa dom åtta dagarna i månaden han är hos oss. 
Men han är precis lika nära sin pappa oavsett om han ligger på vänster eller höger sida om honom i sängen, oavsett om han sitter på höger eller vänster sida om honom i soffan. 
Och man ska visa barnen respekt och acceptera deras känslor, absolut. Men det är inte barnen som bestämmer om pappa & bonusmamma ska sitta bredvid varandra, sova bredvid varandra osv. 
Jag ser (tror jag) vad mitt bonusbarn försöker med då jag gjort exakt samma sak själv. Jag ville aldrig ha mamma & hennes nya pojkvän bredvid varandra. Jag ville att hon skulle fokusera på mig och enbart mig, och vi skulle helst vara själva. Min mamma berättade flera gånger för mig att hon förstår mina känslor, men hon är vuxen & jag är barn och det är hon som bestämmer. Hon skulle aldrig exkludera mig, men vi måste inkludera alla. 
Hur arg jag än var på henne där och då så lärde jag ju mig att jag ska nog lita på mamma, hon vet bäst. Och hon kommer aldrig någonsin släppa taget om mig. 

Det är alltså många "issues" som blir till ett stort, även om alla problem i sig inte är speciellt stora. Men jag ser sambandet, och det är det jag förklarar i mitt ursprungsinlägg och det jag behöver hjälp med.
Så alla som säger att jag inte är tillräckligt mogen, att jag bara är en 22åring som vill ligga och hångla under täcket, att jag borde lämna osv. Det är INTE så det ligger till och därför kan ni sluta dra förhastade slutsatser om hur jag är och vad jag vill i mitt liv.

Just nu vill jag ha hjälp att förstå rollen som bonusmamma och hjälp att stärka bandet till mitt bonusbarn och vända mina negativa tankar till positiva. För jag vill honom allt väl och kärleken till min partner gör att jag självklart förstår vikten av att känna kärlek till mitt bonusbarn. För mitt bonusbarn är det viktigaste för min partner och dom kommer alltid komma tillsammans. 

Antar att kärlek är ett brett ord. Jag menar att jag vill ju känna glädje av att han ska komma till oss och känna att det ger mig någonting. 

Grejen är ju att det är ofantligt viktigt för treåringen att han sitter/ligger i mitten. Lägger pappan sin hand på min rygg/ben så puttar han bort den osv. Vi får inte vara nära varandra än mindre röra varandra. Så tror du missförstått det, eller så missförstår jag det du skriver nu.

Problemet med tid att skapa en relation är att hälften här inne säger att jag ska ge dom ensamtid (vilket jag gör) och hälften att jag ska bilda en relation. Vet inte hur jag ska lägga upp tiden på dom åtta dagarna i månaden. Ska jag ge ensamtid eller ska jag vara med för att bilda en relation. Alla säger olika.

När du skriver såhär vuxet och inte hoppar på lite halvaggressivt så köper jag absolut det du skriver. 

Fast hennes senaste inlägg tyckte jag ändå var hyfsat rimligt och absolut en variant. 
Sen har hon skrivit extremt mycket idioti också som man inte ens orkar läsa. 

Är dubbel i frågan men köper det du säger. 
Är för mig svårt att veta vart gränsen går, ska barnet få bli argt för att han vaknar på morgonen och ser att han inte ligger i mitten (fortfarande bredvid pappa men inte i mitten). Ska barnet få bli argt för att någon annan sitter i mitten.. Vet inte faktiskt. 
Men det du skriver med positiv förstärkning tror jag stenhårt på, men är kluven i frågan att det ska vara på barnets villkor. Trots att det bara är åtta dagar har jag svårt att se att barnet ska få bestämma allt dessa åtta dagarna. Finns ju för och nackdelar med allt. 

Hej,
tar pauser från tråden då och då med tanke på allt som skrivs.. 
Barnet har inget eget rum hos oss, detta är självklart inte optimalt men så det ser ut för tillfället. Detta är för att min lägenhet består av två rum & kök, där finns alltså inte ett tredje rum för barnet.
Vi vill såklart flytta till större och kommer göra det så småningom för självklart ska han ha sitt egna rum.
Dock har vi VÄLDIGT stort vardagsrum vilket gör att barnet har mycket lekutrymme och en egen hörna för alla sina leksaker, bilmatta och så vidare. 

Och med handen på hjärtat så är barnet den enda som pratar under dessa åtta dagarna. Han pratar stup i kvarten om allt mellan himmel och jord. Och skulle han bli tyst för en minut och jag och min sambo byter några ord så blir han irriterad, slår näven i bordet och skriker att vi ska sluta prata. Lika dant i bilen om vi ska någonstans. Han pratar, pratar han inte ska vi enbart lyssna på musiken han vill höra annars ska det vara tyst. Förstår det folk skriver om en 3,5 årings känslor osv, men som "utomstående" känns det som att han enbart vill att allt ska vara på hans villkor. Vi kan lyssna på en låt han vill höra fem gånger om, men när vi sen byter musik skriker han att det gör ont i hans öron och att vi ska stänga av musiken och vara tysta. 

Så återigen med handen på hjärtat, han är den enda som pratar och vi byter enbart ord med varandra när utrymme finns och om vi har något att säga. 

Med det sagt får han jättegärna prata, jag vet att barn älskar att berätta saker och det får han gärna göra även om det i 70% av fallen är totalt ointressanta saker som man bara skrattar bort lite enkelt. 
Jag är inte en sån som måste synas och höras hela tiden och inte sambon heller, utan vi sitter gärna och avnjuter maten (vid matbordet) och låter sonen föra samtalet och ställa frågor. 

Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad. 
Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5. 

Vill även poängtera att när vi spelar låtarna som sonen vill höra så ropar han gång på gång att vi ska höja musiken. Så något fel på öronen är det inte... 

Förstår vad du skriver, men tycker fortfarande inte det är rimligt. Jag hade aldrig låtit mitt eget barn bete sig så. Jag hade förstått att en liten bebis som inte kan uttrycka sig själv för fem öre för såna utbrott. Men känner att eftersom det går att ha en fullt normal konversation med detta barnet och han vet hur man pratar rent krasst så tycker jag inte det är ok och jag själv hade jobbat extremt mycket med det om det var mitt eget. Och lagt mycket fokus på att PRATA istället, för prata kan han ju. Och återigen, jag förstår känslostormar osvosv, att det kan komma utan förvarning. Men det betyder inte att jag tycker att det är okej.

Fast denna pojken far inte illa, vilket många får det att framstå som. Vi låter honom prata och uttrycka sig, självklart bli arg osv. 
Denna tråden är skapad för att hjälpa mig att hantera mig själv (som aldrig haft ett "bonusbarn" förut, och veta hur jag ska hantera barnet. 

Vi kommer inte att separera och jag förstår att det är lätt för er över internet att säga att barnet mår dåligt och liknande, så är det inte. Men jag vet från både hans mamma och pappa att han fått leva loppan som ensambarnet han är och att ingen av dom är jätteglada över att ta "fighten" med honom då han bara blir argare, utan dom låter honom hållas. Han har alltså betett sig såhär tidigare också, kanske dumt att jag inte nämnt det tidigare men eftersom alla får det att verka som mitt fel så blev det tydligen väsentligt att nämna. 

Jag är på ditt spår, och efter allt jag har läst i denna tråden så har jag också förstått att det är viktigt. Pojken är alltid i centrum dessa 8 dagarna och jag jobbar som sagt ofta medans pappan och pojken åker iväg på roligheter eller bara myser hemma och ute i skogen. 
Men jag kommer absolut tagga ner ännu mer dom dagar sonen är hos oss. 

Tror att jag kommer avsluta denna tråden här så det blir mer och mer påhopp om både mig & min sambo. Min sambo är en fantastisk pappa som avgudar sin son precis lika mycket som sonen avgudar honom.

Känner att tråden blivit annat än vad den skapades för och det gör mig både trött och ledsen att se vad alla skriver här. Dom som faktiskt är bonusmorsor och skrivit och delat med sig - TACK! Det har verkligen betytt mycket och alla era tips är sparade.