Känner mig trängd av bonusbarnet
Jag håller med om samtliga inlägg signerade pyssel. Jag hoppas verkligen att ts är mottaglig för vad pyssel så insiktsfullt och fint försöker guida ts i.
Inlägg från: Pope Joan II
|
-
-
Det minsta man kan göra för 3,5-åringar är väl att ge dem frikort att vara 3,5-åringar? Att bli vuxen är en process och inte något som är färdigställt i brådrappet. Med barn och uppfostran/guidning av dem är det ofta ett steg fram och två bak och så måste det få vara. Man kan inte och bör inte framhärda i att försöka säga till ett så litet barn "en gång för alla".Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 20:32:02 följande:
Så barn med separerade föräldrar ska få frikort för att vara oförskämda. Undrar hur de sedan kommer att klara sig i vuxenlivet om de lärt sig att skylla allt på sin jobbiga barndom.
Du kan ju trösta dig med att det trots allt ändå går rätt så fort, ts är 22 - alltså bara dryga 18 år äldre än barnet - och hon lever ju ändå, får man väl säga, på ett annat sätt än 3,5-åringen. Det barnet befinner sig i nu är inte ett statiskt tillstånd och det riskerar heller inte att cementeras om nu pappan och ts skulle visa stor förståelse och omsorg om det lilla barnets känslor medan de också, på vuxnas vis, hanterar sina egna känsloliv. -
Men bonusmamma och känna kärlek? Du är ju en 22-åring som varit ihop med en man som också är pappa kortare tid än vad en graviditet varar. Jag tycker att du ska satsa främst på att lära dig något om 3-åringar, hur de funkar och varför de gör som de gör samt lära dig hantera dina egna känslor av rivalitet och vad det nu är de åtta dagar i månaden som pappan har umgänge med sin son. Dessutom bör du givetvis, som du själv varit inne på, se till att i möjligaste mån skapa en egen relation till barnet men sådant tar tid och måste få ta tid.Tussilago123 skrev 2019-10-15 13:28:53 följande:
Jag tror att i princip alla som skriver här har bytt ämne från var ursprungsinlägget handlade om. Nu är det enbart smutskastning om att jag inte bryr mig om barnet, att jag inte förstår hans känslor och så vidare...
Jag skrev inlägget till en början för att få hjälp att förstå mina känslor och förhoppningsvis få svar från personer som haft det likadant.
Jag vill inte ha känslorna jag har och behöver hjälp att få bort negativiteten.
I slutet av dagen tycker jag mycket om mitt bonusbarn, han tycker om mig (tror jag) men känslorna tar periodvis över och då vill jag inte ha med honom att göra. Svartsjuka? Säkert.
Jag förstår att mitt bonusbarn vill vara nära sin pappa dom åtta dagarna i månaden han är hos oss.
Men han är precis lika nära sin pappa oavsett om han ligger på vänster eller höger sida om honom i sängen, oavsett om han sitter på höger eller vänster sida om honom i soffan.
Och man ska visa barnen respekt och acceptera deras känslor, absolut. Men det är inte barnen som bestämmer om pappa & bonusmamma ska sitta bredvid varandra, sova bredvid varandra osv.
Jag ser (tror jag) vad mitt bonusbarn försöker med då jag gjort exakt samma sak själv. Jag ville aldrig ha mamma & hennes nya pojkvän bredvid varandra. Jag ville att hon skulle fokusera på mig och enbart mig, och vi skulle helst vara själva. Min mamma berättade flera gånger för mig att hon förstår mina känslor, men hon är vuxen & jag är barn och det är hon som bestämmer. Hon skulle aldrig exkludera mig, men vi måste inkludera alla.
Hur arg jag än var på henne där och då så lärde jag ju mig att jag ska nog lita på mamma, hon vet bäst. Och hon kommer aldrig någonsin släppa taget om mig.
Det är alltså många "issues" som blir till ett stort, även om alla problem i sig inte är speciellt stora. Men jag ser sambandet, och det är det jag förklarar i mitt ursprungsinlägg och det jag behöver hjälp med.
Så alla som säger att jag inte är tillräckligt mogen, att jag bara är en 22åring som vill ligga och hångla under täcket, att jag borde lämna osv. Det är INTE så det ligger till och därför kan ni sluta dra förhastade slutsatser om hur jag är och vad jag vill i mitt liv.
Just nu vill jag ha hjälp att förstå rollen som bonusmamma och hjälp att stärka bandet till mitt bonusbarn och vända mina negativa tankar till positiva. För jag vill honom allt väl och kärleken till min partner gör att jag självklart förstår vikten av att känna kärlek till mitt bonusbarn. För mitt bonusbarn är det viktigaste för min partner och dom kommer alltid komma tillsammans.
Att känna kärlek och ta på dig rollen som bonusmamma tycker jag att du ska släppa förväntningarna på för tillfället. Härbärgera dina egna känslor och låt dem inte gå ut över vare sig barn eller situation vare sig barnet sitter till vänster eller höger om pappan när det är hos er - för om det inte är viktigt för en 3-åring så kan man väl anta att det är ännu oviktigare för en 22-åring, eller hur? -
Det är klart att det är ofantligt viktigt för 3-åringen att sitta eller ligga i mitten. Frågan är väl vad det kan spela dig och pappan för roll att avstå den platsen under den period (och sådana perioder kan naturligtvis komma åter då och då under flera år till) som det är viktigt för honom att vara i centrum under de dagar som han har umgänge med pappan? Vad gör det om ni upplåter det utrymmet åt barnet? Det varar inte för all framtid.Tussilago123 skrev 2019-10-15 13:46:49 följande:Antar att kärlek är ett brett ord. Jag menar att jag vill ju känna glädje av att han ska komma till oss och känna att det ger mig någonting.
Grejen är ju att det är ofantligt viktigt för treåringen att han sitter/ligger i mitten. Lägger pappan sin hand på min rygg/ben så puttar han bort den osv. Vi får inte vara nära varandra än mindre röra varandra. Så tror du missförstått det, eller så missförstår jag det du skriver nu.
Problemet med tid att skapa en relation är att hälften här inne säger att jag ska ge dom ensamtid (vilket jag gör) och hälften att jag ska bilda en relation. Vet inte hur jag ska lägga upp tiden på dom åtta dagarna i månaden. Ska jag ge ensamtid eller ska jag vara med för att bilda en relation. Alla säger olika.
Du kan skapa en relation med barnet genom att ge honom och pappan utrymme. Du kan vara med utan att ha huvudrollen. Du säger ju att barnet redan gillar dig och pratar om dig. Sådana känslor hos barnet kan pappan förstärka till och med utan att du ens är med.
Du kan själv också göra en mängd saker som leder till positiv förstärkning. Du kan till exempel ta initiativet till att barnet ska ligga närmast pappan. Klappa på platsen och invitera honom att ta den. Avdramatisera din närvaro genom att inte pocka på pappans uppmärksamhet utan i stället fokusera på gemenskapen. Lämna dem sedan ensamma medan stämningen är god och varm. Upprepa. Upprepningar är bra för 3-åringar. -
Man bör ha klart för sig att barn i realiteten bestämmer oerhört lite. En 3-åring bestämmer verkligen inte allt utan snarare nästan inget. Om du tänker på hur era umgängestillfällen ser ut, verkligen ser ut, så inser du förstås det.Tussilago123 skrev 2019-10-15 14:20:08 följande:Är dubbel i frågan men köper det du säger.
Är för mig svårt att veta vart gränsen går, ska barnet få bli argt för att han vaknar på morgonen och ser att han inte ligger i mitten (fortfarande bredvid pappa men inte i mitten). Ska barnet få bli argt för att någon annan sitter i mitten.. Vet inte faktiskt.
Men det du skriver med positiv förstärkning tror jag stenhårt på, men är kluven i frågan att det ska vara på barnets villkor. Trots att det bara är åtta dagar har jag svårt att se att barnet ska få bestämma allt dessa åtta dagarna. Finns ju för och nackdelar med allt.
Faktum är att det är lite barnsligt att uttrycka sig i så enormt överdrivna termer som du gör. Så om du får vara barnslig, vilket du i vissa hänseenden uppenbarligen är, så är det väl rimligt att även ett barn - ett mycket litet barn - får vara det.
Jag säger det igen, lyssna till pyssels utmärkta råd och förklaringar. Försök förstå anknytningens funktion och process och visa barnet minst lika mycket överseende och förståelse som du visar dina egna lite barnsligare reaktioner.
Om du följer råd som pyssels som kommer de inte att leda till att barnet "bestämmer allt", det är liksom inte ens det som är på agendan - de kommer däremot att leda till en bättre relation och ett mer harmoniskt umgänge och därmed den glädje som du kallar bred kärlek. -
Vad har du läst då undrar jag.Anonym (Sanna) skrev 2019-10-17 06:58:14 följande:
Jag har vänt mig till litteraturen och studerat styvfamiljsdynamiken i flera år. Tråkigt att du ska ha så mycket förutfattade meningar.