Inlägg från: Mrs Moneybags |Visa alla inlägg
  • Mrs Moneybags

    Känner mig trängd av bonusbarnet

    Jag trodde också barnet var betydligt äldre när jag läste trådstarten. En treåring har många och stora behov och de kommer inte dämpas på många år ännu. 

    Du kan prova att läsa på om ett barns behov i den åldern. 

    Självklart vill han sitta hos pappa och ha pappa för sig själv när han nu också träffar pappa så sällan! Det är ju givet och helt normalt. 

    Om du känner att du inte kan med barnet, så kanske du kan flytta ut när barnet är på besök? Då slipper du se barnet och du slipper reta dig på det och framför allt slipper barnet känna din negativa atmosfär. Det är ju bara 8 dagar/månad. 

    Vänta och återintroducera dig om något år, när ert förhållande är stabilt och du inte känner dig så lätt hotad. 

    Du är ju bara 22, så jag förstår verkligen att det inte är lätt att bli styvmamma till någon. 

  • Mrs Moneybags
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 14:36:33 följande:
    Håller med fullständigt. Det är alldeles för mycket daltande med ungar idag och bonusföräldrar ska bara serva bonusbarnen och har inget att säga till om i sitt eget hem. Jag tycker ts ska säga till sambon att han måste sätta ner foten mot ungen, annars kommer inte förhållandet att fungera i längden.
    Lycka till med att sätta ner foten mot en 3-åring, haha. 
  • Mrs Moneybags
    Anonym (förstår ts) skrev 2019-10-14 14:51:50 följande:
    En treåring som envisas med att avbryta de vuxna genom att slå näven i bordet förtjänar en rejäl åthutning om man inte vill att han ska bli en odräglig snorunge som inte går att ha i möblerade rum.
    Ja, men försök med det. En åthutning räcker säkert. Skrattande

    Lycka till. 
  • Mrs Moneybags

    Det är fascinerande att man uppfattar treåringens beteende som något problem med uppfostran. Det här handlar om hela hans livssituation. Han har fått flytta hem till en främling som konkurrerar med honom om hans pappa. 

    Försök sätta er in i barnets situation. 

    Det går inte att "säga till" ett barn så att han slutar vilja vara nära sin pappa. 

  • Mrs Moneybags
    Tussilago123 skrev 2019-10-16 16:18:50 följande:
    Fast denna pojken far inte illa, vilket många får det att framstå som. Vi låter honom prata och uttrycka sig, självklart bli arg osv. 
    Denna tråden är skapad för att hjälpa mig att hantera mig själv (som aldrig haft ett "bonusbarn" förut, och veta hur jag ska hantera barnet. 

    Vi kommer inte att separera och jag förstår att det är lätt för er över internet att säga att barnet mår dåligt och liknande, så är det inte. Men jag vet från både hans mamma och pappa att han fått leva loppan som ensambarnet han är och att ingen av dom är jätteglada över att ta "fighten" med honom då han bara blir argare, utan dom låter honom hållas. Han har alltså betett sig såhär tidigare också, kanske dumt att jag inte nämnt det tidigare men eftersom alla får det att verka som mitt fel så blev det tydligen väsentligt att nämna. 
    Men alltså "leva loppan" haha, han är ju bara 3 år gammal. Jag tycker du lägger ditt resonemang på helt fel nivå. Han fanns ju inte ens för 3 år sedan. Så pass ny i världen är han. Ställ inte högre krav på honom än han klarar av. Då blir det mest du själv som blir besviken. 

    Det är såklart inte ditt fel att han är 3 år och beter sig som en 3-åring. Vad vi försöker säga är bara att han inte kommer att ändra sig än på länge. 

    Hur mycket du än tror det, så går det inte att uppfostra bort hans känslor. Det kommer inte att gå. Jag säger inte att ni måste separera, men något måste förändras och det är inte 3-åringen, nödvändigtvis. 

    Du är inte boven i dramat här, det är nog snarare pappan som skulle ha tänkt sig för innan han flyttade in hos dig med barn och hund och allt. . 
Svar på tråden Känner mig trängd av bonusbarnet