Känner mig trängd av bonusbarnet

Folk är väldigt snabba på att uttala sig om bonusmorsor som inte är helt bekväma.

Som bonusförälder får du ge dubbelt så mycket men får inget tillbaka. Den villkorslösa kärleken barnet har till sin riktiga förälder kommer alltid finnas där, men om du säger ifrån är du en häxa.

Med det sagt så är det aldrig ett barns fel, men klassiskt är ju den skilda farsan som curlar ungen till max för han är rädd att få påhopp om sitt föräldraskap av ungens mamma. J

Lycka till med att sätta ner foten mot en 3-åring, haha. 

Men buhuhu, det blir ju så mycket bättre att låta ungen styra vad de vuxna får göra och inte göra. En unge som växer upp i tron att det är synd om hen p.g.a att hens föräldrarna är skilda utvecklas därefter. De blir fullblodsegoister och extremt osympatiska som vuxna.

Att pojken behöver närhet och trygghet innebär inte att han ska bestämma över de vuxna. Killen tar en ledarroll och talar om för de vuxna att de inte får sitta bredvid varandra och hindrar dem från att tala. Barn är inte dumma. Han dominerar i hemmet eftersom ingen sätter stopp för dumheterna. Om du tror att man visar barnet kärlek genom att göra honom till en envåldshärskare så tror du fel.

Så många namn på en vuxen som inte fick rätt uppfostran som barn. Även skilsmässobarn behöver veta var gränserna går.

...glöm inte: att sonen drämmer näven i bordet när de vuxna inte är tysta. Begriper man inte när ett barn går över gränsen utan daltar med dess oacceptabla beteende så formas barnet därefter. Självklart måste de vuxna sätta gränser! Det är en förälders skyldighet. Det låter ju fantastiskt om de vuxna kan förekomma situationen. Tydlighet i vilket beteende som är acceptabelt och inte är en grundförutsättning.

Ja, men försök med det. En åthutning räcker säkert. 

Lycka till. 

Ett halvår är bara några månader...

Klart att du har ett ansvar här också. Eller var du inte medveten om att pappan och sonen skulle flytta in hos dig? Du är en vuxen människa och du lät ett barn att börja bo i ditt hem. Givetvis har även du ett ansvar att se till att det barnet mår bra.

Ni ser ju redan att det här inte fungerar, både för dig och för sonen, så bästa lösningen vore ju att dom flyttar till något eget. Ni gick för fort fram.

Nej men hjälp. Ni har varit tillsammans ett drygt halvår och hunnit flytta ihop och nu klagar du över att en treåring vill ha uppmärksamhet och att pappan inte tar ansvar. Du verkar inte tillräckligt mogen för den relationen. Låt det stackars barnet ha sin pappa ifred.