Känner mig trängd av bonusbarnet

Du är absolut inte onormal, alla nyblivna bonusmammor känner som du. I många år. Det tar minst 5-7 år att vänja sig vid att leva med någon annans barn, enligt forskning. Och vägen dit består av hårt slit, kommunikation och samarbete med din kille, pappan till barnet. Utan din killes förståelse når du ingen vart. Och lägg bort idén om att detta är ditt problem som du behöver lösa, det är ERT problem så länge nu bor ihop. Din kille är precis lika ansvarig till att lösa saker och ting som du. Lägg även bort jämförelserna med att umgås med kompisar och släktingars barn. Att skapa sig en relation med ett bonusbarn är en helt annan grej. Man kan vara hur charmig, social och barnkär som helst och ändå bära på dom känslor som du beskriver. Det är inbyggt i bonusfamiljsdynamiken. En grej till: Ta aldrig råd från en person som inte själv är bonusmamma. Aldrig. Pm:a mig om du vill ha länkar till bra stöd. Ta hand om dig.

Jag håller med om att situationen är känslig eftersom bonusbarnet bara är 3,5 år, i den åldern är det pappans trygghet som behövs, speciellt när barnet flyttar mellan två olika hem varje vecka. Barnet behövs närhet, kramar, gos och kanske sova i samma säng, uppmärksamhet, bekräftelse, rutiner, förutsägbarhet. Och gränser. Från sin PAPPA. En sådan stor grej som att flytta mellan två olika hem i ung ålder är svår att föreställa sig. Det finns en anledning till att skilsmässobarn blir bortskämda! Det är ingenting som bara är taget ur luften. Även om det är en tråkig konsekvens. Jag lever med en man som har en son sedan tidigare och ser vilken sorg det är för både honom och hans barn att vara ifrån varandra. Han försöker kompensera under den tiden han faktiskt har barnet, och det är väldigt svårt att undvika att det blir så. Även om det inte är optimalt. Om man ska vara krass så är det som står mellan barnets trygghet och anknytning till sin pappa den nya bonusmamman (pappas nya flickvän). Så är det bara. Det behöver du vara medveten om, Ts (men det antar jag att du är, du verkar vara en reflekterande person). Det är inte ditt fel, du har bara den rollen i ekvationen i er bonusfamilj. Du står i nuläget mellan din kille och hans sons anknytning till varandra. Dom behöver varandra, du behöver din kille, din kille behöver dig. Din kille har kanske förhoppningar inombords på att skapa en ny familj med dig och hans son. Det kan leda till att han har förväntningar på dig att du ska ta dig an en sorts modersroll, i alla fall en klassiskt kvinnlig omhändertagande roll. Han kan också ha förväntningar på dig att du ska anpassa dig efter honom och hans son, eftersom du är den nya så att säga. Dom har redan etablerat sitt familjesystem, och du är den nya som kommer in och krånglar. Det blir så att du är den som har problem. Dom rullar bara på, i sina invanda mönster. Mycket vanligt. Kom ihåg att även om det är du som upplever problem så är det både du och din kille som bär ansvar för det. Han har valt att ta in dig i sin sons liv. Det betyder att han behöver göra plats för dig på olika sätt och se till att du också trivs med hans son. Det går inte bara åt ett håll. För din bonusson är det däremot så att han antagligen upplever dig som en konkurrens, om inte annat så kommer han att upptäcka att du konkurrerar med hans pappas uppmärksamhet med tiden. Om han följer det vanliga mönstret hos ett bonusbarn så kommer han att testa dig på olika sätt och avvisa dig på olika sätt, och visa att det är pappa som är nummer ett. Barnet gör så för att maximera sin trygghet hos pappan och för att stärka sin anknytning. Det är ingenting personligt mot DIG. Det är helt enkelt urstarka anknytningsmönster som sätter igång, som har funnits hos oss människor sedan vi levde i flock på savannen. Du kan vara hur charmig och snäll som helst, i perioder kommer du ändå att bli utesluten och avvisad av ditt bonusbarn. Han ser inte dig som en del av sin flock. Kom ihåg att det inte är dig det är fel på. Sträck på dig och peppa dig själv och ha medkänsla med dig själv när du känner dom här obekväma känslorna (att du blir irriterad på barnet, att du undviker barnet etc). Tor mig, vi har alla varit där! Det beror på att man blir utesluten ur flocken, och man själv håller också på och utesluter för man känner sig ju inte som en flock med bonusbarnet precis. Det är helt normalt. Har du otur så ser inte din kille något av detta, utan lever i sin dröm och att skapa den här nya, andra, bättre familjen, vilket sätter krav på dig att vara omhändertagande och anpassningsbar. Det kan bli väldigt motstridiga krav - från ens kille att å ena sidan engagera sig mer och acceptera allt med nya familjen, från ens bonusbarn å andra sidan att hålla sig borta och lämna pappan och barnet ifred. Omgivningen kan också signalera kraftigt att du behöver bete dig på ett visst sätt - se bara på vissa av svaren du har fått i den här tråden! Att bli bonusmamma är en väldigt fin grej och du kan få en väldigt fin relation med ditt bonusbarn med tiden. Men i början (de första åren) är det ett minfält att navigera på. Att prata hela tiden med din kille och vara som en öppen bok kring hur du känner är viktigt. Våga vara ärlig med din kille. Även om det är fula, pinsamma känslor. Formulera dig i jag-budskap (jag känner så här ..) utan att anklaga. Klarar han att ta emot det så är han också någon att satsa på. Börjar han skuldbelägga dig och göra dig till syndabock i bonusfamiljen (du överreagerar, du gör fel som bonusmamma, du behöver bara anstränga dig lite mer, du inbillar dig, det du klagar på är inte så farligt) så ska du dra öronen åt dig. För då kommer det inte att bli bättre med tiden. Pratar man inte om dom här fula känslorna som finns i en bonusfamilj så växer dom inombords, det kan jag lova dig. Prata om förväntningar med din kille. Vilken roll vill du ha i bonusfamiljen? Vill du ta en föräldraroll för bonusbarnet? Eller mer vara som en schysst vuxen (vanligare)? Vem gör vad i hushållet? Hur fördelar ni ekonomin? Hur förhåller ni er till exet? Vill din kille ha fler barn, vill du? Jag förstår att detta är frågor som kanske är alldeles för allvarliga där ni befinner er NU. Ni är så nya med varandra. Ni är väl förälskade till max. Men ju mer ni kan vara öppna med varandra NU, ju bättre grund lägger ni för bonusfamiljen och för er relation. För det finns redan ett barn i ert förhållande, och det finns ett ex. Även om du säkert ibland önskar bort dom. Det är inte som en vanlig relation med en man och en kvinna som blir kära. Detta är något annat, och ju mer du vet om det ju bättre rustad är du för att fördjupa relationerna och bygga någonting fint.

Några konkreta tips för vad du ska göra för att få bort irritationen och ditt dåliga beteende: För det första så tycker jag att du ska acceptera att du känner så som du känner och att det är helt normalt. Klappa dig själv på axeln och säg till dig själv att du är duktig som erkänner dina känslor. Det är steg ett till att må lite bättre inombords. Att vara bonusmamma väcker känslor som är väldigt tabubelagda, speciellt för kvinnor tror jag. Att inse att vi alla bär på liknande känslor underlättar. Att gå och prata med en kurator eller psykolog som du var inne på är en bra idé. Det gjorde även jag i början. Förbered dig dock på att du inte kan säga vad som helst till en kurator/psykolog (samma regel gäller även där, ta inte råd från någon som inte själv är bonusmamma). Läs på om att vara bonusmamma (Blended Famliy Frappe finns på nätet, även Stepmom Magazine, Bonusmaman.com finns, Familjeträdet finns, boken "Familjepack" ger en inblick i hur det är att vara bonusförälder). Hitta gärna andra bonusmammor på nätet eller IRL att bolla med, det är superviktigt att kunna vara helt ärlig med några få som vet. TA HAND OM DIG SJÄLV. Speciellt när din bonusson är hos er. Istället för att rikta fokus mot bonussonen och allt som inte funkar - rikta fokus mot dig själv och hur du kan må bättre i situationen. Ju bättre du mår, ju bättre kommer du kunna hantera bonussonen. Jobba över om det får dig att må bättre, träffa kompisar, fyll på dig själv med energi på olika sätt. Sätt inte ditt eget liv på paus. Träna eller gå ut och drick vin, vad som helst. Fokusera på att vara egoistisk, även om det går emot dina instinkter. Det kommer att göra att du kommer hem glad och full av energi, och då har du också mer tålamod med det som irriterar där hemma. Lämna din kille och bonussonen ifred och låt dom ha all sin pappa-son-tid. Stå inte i vägen för det. Lägg bort idén om att fördjupa din relation med bonussonen just nu, om bonussonen signalerar att han vill ha egentid med sin pappa och önskar bort dig så är det så just nu, gå efter bonussonens signaler. Bonussonen har sin anledning att göra så son han gör, enligt anknytningsprocessen. Det har inte med dig att göra. Om du känner att du och din kille får noll tid tillsammans kan ni ju försöka lösa det genom att ta en stund varje kväll ihop när bonussonen somnat eller liknande. Men nu precis i början så tjänar du nog mer på att bara acceptera att bonussonen behöver all sin pappas tid och uppmärksamhet. Det är en fas som antagligen går över med tiden, om ni har lite tålamod. Se till att röra vid ditt bonusbarn och att bekräfta honom varje gång han bor hos er. På det sättet tryggar du honom. Ge honom beröm, busa med honom. Och dra dig undan utan dåligt samvete så fort du känner att du börjar bli irriterad. Googla disengagement stepchildren om du vill. Mina råd är helt enkelt att sätta dig vid förarsätet och börja styra själv, för ingen kommer någonsin att bjuda in dig till förarsätet eller ens se att du över huvud taget sitter i bilen. Om du förstår vad jag menar.

Håller med ovanstående.

Det är jättebra att du är så reflekterande och du verkar vara en klok tjej. Du skriver att du har egna erfarenheter av bonusfamilj. Det är tur för dig för det ger dig ett försprång. Du skriver att din egen biologiske pappa var ute ur bilden och att du har erfarenhet av att bo ihop med mammas nye kille. Skillnaden för dig var väl att din biologiske pappa var helt ute ur bilden. Är man i det läget så finns det en lucka för bonusbarnet och bonusföräldern att faktiskt skapa djupa band, om båda vill. Så som du fick med en av din mammas killar. Men i dom fallen där det redan finns en biologisk mamma med i bonusfamiljen så blir det svårare. Då finns oftast inte ett behov av att ha två mammor, utan bonusbarnet har redan en mamma. Och en pappa. Jag tycker helt enkelt inte att du ska jämföra allt för mycket med din egen barndom, om ditt bonusbarn redan har en mamma och en pappa som älskar honom över allt annat och gör allt för honom så kan du med gott samvete ta ett kliv tillbaka. Det här med att bygga ett eget band till bonussonen får ta tid, det får ta flera år. Ni har bara bott ihop sedan i juni. Ta ett chillpill och ett kliv tillbaka, är mitt råd. Och även om Pyssel skriver om barnperspektivet och att barnet måste må bra (vilket är helt sant) så tror inte jag att du är ovetandes om det, det brukar man inte vara som nybliven bonusmamma. Man brukar snarare vara halvt förintad av dåligt samvete, motstridiga känslor, svartsjuka och känslor av utanförskap, förvirring. En berg och dalbana inombords av känslor. Känslor som lättar om du tar ett kliv tillbaka. Det du nämner att du oroar dig för gällande ditt bonusbarn (hans trygghet, var han ska bo, hans uppfostran) är sådant som du ska lämna över helt och hållet till pappan och mamman att sköta. Det är deras ansvar som föräldrar. Du ska bara ta hand om dig själv, din kärleksrelation och vara en kul vuxen till bonusbarnet i nuläget. Tycker jag.

Jag vet inte vad som är bäst för er. Det vet bara du och din kille. Själv så väntade jag i två år innan jag flyttade ihop med min sambo, men deras separation var färsk när vi började dejta.

Jag tror folk reagerar eftersom det är ett så litet barn och eftersom han och hans pappa har flyttat in hos dig redan efter sex månader (?). Jag fick inte ens träffa mitt bonusbarn första gången förrän efter sex månader av dejtande. Deras separation var dock färskare, dom hade inte ens varit separerade i ett år när jag fick träffa bonusbarnet första gången. Men med det sagt så kan ni säkert lösa situationen allt eftersom om ni är seriösa med varandra och det kan vara en fas som ditt bonusbarn går igenom. Jag tror dock på att du ska släppa på dina förväntningar på att få tillgång till din partner under dessa åtta dagar, ett tag. Dvs släppa på förhoppningen om att få sitta bredvid, sova i samma säng, få egentid med partnern etc. Låta pappan och barnet göra som dom vill och rikta fokus på nåt annat (ditt eget liv). I sinom tid så kommer nog bonusbarnet att slappna av mer, men just nu behöver han sin pappa. Och hur pappan uppfostrar sin son kan du inte styra, tyvärr. Precis som din mamma gjorde som hon ville med din uppfostran så gör din kille som han vill med sitt barn. Lita på att din kille har en anledning till att göra som han gör och att han förstår vad hans son behöver.

Du skriver också att du vill ha hjälp med att få bort dina negativa känslor för bonusbarnet. Flera bonusmammor här i tråden har skrivit bra om att ens negativa känslor är helt normala, och hör till (speciellt de första fem-sju åren). Det är en del av paketet att vara bonusförälder, att bära på dessa motstridiga känslor av kärlek/svartsjuka/utanförskap/tillgivenhet/irritation/ömhet/hopp/misströstan. Det bästa du kan göra är att helt enkelt acceptera att du har dessa känslor, och att du kommer att ha dem under lååååång tid.

Btw: lyssna inte på Drottningen1970. Hon är ingen bonusmamma.

Ok, hon kanske hade bra råd då :) Det var ett bra råd också från Pope Joan att bekräfta bonussonen, visa att han är ok, att han får ligga i mitten hur mycket han vill etc. Skoja om det med din kille (utan att bonussonen hör) och avdramatisera det hela. Vi har skojat en del om svartsjuka i min bonusfamilj och det tar udden av det hela. Men jag VET hur svårt det är. Jag har en nioårig bonusson som fortfarande vill sova i sin pappas säng. Efter att vi har bott ihop i tre år. Och jag har absolut inte haft lätt för att hantera det. Jag har haft en mängd utbrott på min sambo över hur han beter sig mot sitt barn. Livet med en man som har barn sedan tidigare är inte speciellt lätt. Man måste lära sig att släppa på kontrollen på mycket. Och man måste lära sig att släppa på förväntningarna på hur det borde vara. Hade jag varit 22 år och barnlös så hade jag aldrig gett mig in på något så seriöst tror jag.

Det många är inne på här är ju anknytningen, att ditt bonusbarn behöver knyta an till sin pappa om och om igen, varje gång han är hos er. Eftersom han är så liten och bara bor där varannan långhelg. Anknytningsmekanismerna är enormt starka hos oss människor. Och i vägen för hans anknytning står du. Så han larmar och gör sig till. Så fort han upplever att hans anknytning blir hotad. Ju mer du lägger dig i ju mer kommer han att larma. Jag önskar faktiskt att jag hade förstått dom här grejerna när jag var nyinflyttad med mitt bonusbarn (som var sex år då, men ändå). För mitt bonusbarn gjorde precis som ditt, fast på en sexårings nivå. Och entré gjorde känslan av svartsjuka och irritation från min sida. Min bonusson gick igenom den här fasen under det första året som vi bodde ihop. Sedan lugnade han sig gradvis. Jag försökte på en mängd olika sätt att få det bättre hemma. Grälade med min partner, ansträngde mig till max för att få bonusbarnet att gilla mig, hatade hela situationen och mina egna känslor. Jag kan se i efterhand att jag inte kunde göra så mycket åt situationen, det var en fas som vi var tvungna att gå igenom helt enkelt. Jag önskar i efterhand att jag hade vetat mer om anknytning hos barn och hur den kan slå bakut när det kommer in en ny flickvän till pappa. Att det inte är personligt riktat mot en själv och att det tar tid. Men är man mitt uppe i det så är det svårt att ta till sig välmenande råd.

Ok, jag kan inte tala för alla bonusmammor, det är sant. Jag skrev inte heller att det tar många år att lära sig att tycka om partnerns barn. Tycka om bonusbarnet gör man ju förhoppningsvis direkt. Forskning säger dock ett och annat om att kunna känna sig avslappnad och hemma i den nya familjen, att känna sig som en familj helt enkelt. Jesper Juul säger bland annat i boken Bonusförälder att det i mer än 95 % av fallen tar mellan fem och sju år för alla inblandade att vänja sig vid den nya bonusfamiljen. Moa Herngren säger samma sak i sin bok Fältguide för bonusfamiljen. Etc. Ursäkta för om jag trampade på en öm tå. Du kanske tillhör de 5 % där det går snabbare.

Ess har rätt till sin åsikt precis som alla andra och det är inte schysst att gömma sig bakom ett anonymt nick.

Jag tycker att det ofta uppstår luckor i uppfostran för barn som har varit med om en skilsmässa. Man tycker synd om barnet och vill det väl och då behandlar man det som om det vore gjort av porslin. Jag tycker så här: det är viktigt att skilsmässobarnet får extra mycket närhet av föräldern (fysisk närhet, närvaro och uppmärksamhet, sova i samma säng, kärlek och ömhet). Men det är lika viktigt att man har regler och rutiner för skilsmässobarnet: att uppföra sig artigt, be om lov, vänta på sin tur, dela med sig. tacka för sig, hjälpa till med små saker, fasta måltider en viss tid, bordsskick, läggdags en viss tid, tandborstning, städning av leksaker etc. Det är extra viktigt för ett skilsmässobarn att man håller på detta, enligt mig. Trygghet, kärlek och rutiner.

Alltså, jag håller nog med pyssel faktiskt. I just den här situationen är det bara kärlek och närhet som kommer att få pojken att slappna av. Har upplevt en liknande situation med min bonusson när jag flyttade in. Det var inte mycket att göra, och jag tycker i efterhand att pappan fokuserade på rätt saker (kärlek, lagom gränser såklart men inga hårda tillsägelser, ständig närhet, ständig uppmärksamhet, belöning till alla positiva beteenden). Även om jag i stunden var fruktansvärt frustrerad. Vi har dock fått jobba ikapp det i efterhand för bonusbarnet har kommit efter i sin uppfostran lite, pga att barnets pappa startade en ny familj och att en långt tid fick gränsdragning och uppfostran stå tillbaka för att trygghet skulle få rum. Han har blivit klassiskt curlad som ett skilsmässobarn. Men man kan ta igen det över tid om man jobbar på det som föräldrar och bonusföräldrar. Tryggheten måste gå först och i denna speciella situation får väl hårda tillsägelser och korrigeringar stå tillbaka några månader.