Men buhuhu, det blir ju så mycket bättre att låta ungen styra vad de vuxna får göra och inte göra. En unge som växer upp i tron att det är synd om hen p.g.a att hens föräldrarna är skilda utvecklas därefter. De blir fullblodsegoister och extremt osympatiska som vuxna.
Oj vad trött jag blir av denna kommentaren.
Har inte skrivit någonstans att jag bölar, barnet sover alltid nära sin pappa, det handlar bara om att sonen tvunget ska ligga mellan oss för att vi inte ska ligga bredvid varandra. Dom få nätter vi gör det ändå lägger sig min sambo i mitten, så han ligger alltid nära sin pappa.
Eller så kanske TS vill skapa en stabil relation med bonusen då hon kanske känner skam för att barnet klänger? Hon nämner ju själv att hon önskar att de hade mer tid tillsammans, så som vv.
Är du själv bonusförälder? Har du själv uppfostrat en unge någon annan producerat utan att få något tillbaka? Annars kan du sitta ned i båten och hålla tyst.
Jag tror att i princip alla som skriver här har bytt ämne från var ursprungsinlägget handlade om. Nu är det enbart smutskastning om att jag inte bryr mig om barnet, att jag inte förstår hans känslor och så vidare...
Jag skrev inlägget till en början för att få hjälp att förstå mina känslor och förhoppningsvis få svar från personer som haft det likadant.
Jag vill inte ha känslorna jag har och behöver hjälp att få bort negativiteten.
I slutet av dagen tycker jag mycket om mitt bonusbarn, han tycker om mig (tror jag) men känslorna tar periodvis över och då vill jag inte ha med honom att göra. Svartsjuka? Säkert.
Jag förstår att mitt bonusbarn vill vara nära sin pappa dom åtta dagarna i månaden han är hos oss.
Men han är precis lika nära sin pappa oavsett om han ligger på vänster eller höger sida om honom i sängen, oavsett om han sitter på höger eller vänster sida om honom i soffan.
Och man ska visa barnen respekt och acceptera deras känslor, absolut. Men det är inte barnen som bestämmer om pappa & bonusmamma ska sitta bredvid varandra, sova bredvid varandra osv.
Jag ser (tror jag) vad mitt bonusbarn försöker med då jag gjort exakt samma sak själv. Jag ville aldrig ha mamma & hennes nya pojkvän bredvid varandra. Jag ville att hon skulle fokusera på mig och enbart mig, och vi skulle helst vara själva. Min mamma berättade flera gånger för mig att hon förstår mina känslor, men hon är vuxen & jag är barn och det är hon som bestämmer. Hon skulle aldrig exkludera mig, men vi måste inkludera alla.
Hur arg jag än var på henne där och då så lärde jag ju mig att jag ska nog lita på mamma, hon vet bäst. Och hon kommer aldrig någonsin släppa taget om mig.
Det är alltså många "issues" som blir till ett stort, även om alla problem i sig inte är speciellt stora. Men jag ser sambandet, och det är det jag förklarar i mitt ursprungsinlägg och det jag behöver hjälp med.
Så alla som säger att jag inte är tillräckligt mogen, att jag bara är en 22åring som vill ligga och hångla under täcket, att jag borde lämna osv. Det är INTE så det ligger till och därför kan ni sluta dra förhastade slutsatser om hur jag är och vad jag vill i mitt liv.
Just nu vill jag ha hjälp att förstå rollen som bonusmamma och hjälp att stärka bandet till mitt bonusbarn och vända mina negativa tankar till positiva. För jag vill honom allt väl och kärleken till min partner gör att jag självklart förstår vikten av att känna kärlek till mitt bonusbarn. För mitt bonusbarn är det viktigaste för min partner och dom kommer alltid komma tillsammans.
Ungen bor hos sin mamma och kommer garanterat inte ihåg att de bott ihop, så så himla många separationer och flyttar har han inte gått igenom.
Inte konstigt att många unga mår dåligt när det ska daltas med dem och intalas hur synd det är om dem.