Känner mig trängd av bonusbarnet

Det våras visst lite för bonusfamiljer på det här forumet.

Jag tycker oftast att man finner olyckliga bonus/styvmammor i grupperna där mannen ifråga styrs av sitt dåliga samvete och överkompenserar till det absurda. Klandrar männen i det här faktiskt för det är inte vidare schysst mot partnern, men främst inte mot barnen som tyvärr kan framstås som lite egendomliga och klängiga för sin omgivning. Får liksom inga vettiga verktyg att jobba med eller få känslan av att känna sig betydelsefulla när deras egna föräldrar ska kratta manegen helt och hållet för dom.

Har också fått för mig att styv/bonusmorsor (you namn it) med ett stort bekräftelsebehov trivs sämre i dessa konstellationer för oavsett hur mycket dom jonglerar med bollarna så är dom aldrig nummer ett.

Så vad ska du göra? Du måste prata med din partner först och främst. Sedan så får du tyvärr ta lite av ett beslut. Vill du få det här att fungera så måste du tyvärr ändra din inställning till det. Är det lite jobbigt just nu och du känner dig snäsig så se hellre till att göra egna saker när barnet är hos er. Gå ut och träffa tjejkompisarna kanske? Du kan inte gå runt som en spottkobra mot hans barn.

Sedan kanske det enda som behövs är lite tid. Vem vet? Men om du mår på tok för dåligt av det här och ingen förändring sker så får du nog lämna. Du verkar vara ung och då har du all möjlighet i världen att träffa en barnfri kille istället.

Jo du bölar. Barnet är 3 och du tillbringar tre ggr så mycket tid med pappan än vad barnet gör. Patetisktatt gnälla över att du några få procent av tiden behöver upplåta lite space för ungen.. skulle du själv tycka det vore nice att bara få träffa den viktigaste personen i ditt liv 8 dagar i månaden och skulle du dessa dagar då inte önska att han fokuserade på dig de få dagarna?

Ungen är tre och uppför sig helt adekvat utifrån ålder och levnadssituation. Du är vuxen men har inte ålderasdekvata reaktioner och känslor omkring detta. Skärp dig.

Knappast. Att se barnperspektiv istället för vuxenperspektiv känns nog bara ovant för dig.

Jag behöver inte hålla tyst nånstans.

Jag är måttligt förtjust i andras barn och väljer således bort en situation då jag skulle leva med nån annans barn. Det kallas att ta ansvar. Är liksom inte så empatistörd att jag skulle utsätt ett barn för att leva med någon som tyckte barnet var till besvär.

Här har vi en vuxen kvinna som buhu.. känner sig bortskuffad av en treåring. TREÅRING... som endast får träffa pappa en tredjedel av den tiden som den vuxna kvinnan får ha pappan för sig själv. Det är faktiskt fullständigt patetiskt. Hon är inget offer.

Det var ett halvår.. 

Och denna pucken känner jag inte är mitt ansvar faktiskt, om pappan till treåringen känner att det känns okej så är det ju inte mitt fel. Känner ändå någonstans att jag tagit så mycket ansvar man som partner kan. 

Och jag tror att det är detta som gör att min irritation växer. Vi hade egentligen inga problem innan och jämfört med andra är detta kanske bagateller, men jag har svårt för när en 3,5 åring skriker för att han inte får bestämma och så vidare. Därav blir jag irriterad. 

Så det är lite av en ond cirkel och blir ju svårare när majoriteten här inne säger att barnet har rätt till sina känslor och att vi måste låta honom vara 3,5. 

Pappan är ju gränslös i grunden, i alla fall i de förutsättningar han nu skapat för sitt barn. Så klart det inte går att korrigera konsekvenser som ett barns missnöje och oro på det sättet ni föreslår. Dessutom helt orimlig situation för en ung människa som TS, vars lgh tas i anspråk och vars oerfarenhet och "styvstatus" krånglar till det ännu mer. Den största björntjänst han gör sitt barn är inte "låt gå", utan hans boendesituation. Han låter så fruktansvärt självisk och omogen så det förvånar ju inte att han fått TS att gå med på att det är onödigt med ett eget boende. Även om det är TS som i förälskelse och ekonomisk omtanke föreslagit det, bär han det största ansvaret för att det blivit så här.

Du behöver ju verkligen inte lägga ord i min mun.