V 16 - maken vägrar barn

 Jag vill återigen poängtera att min man INTE sagt att han tänker lämna mig.
Han har sagt att han inte vill bli intvingad i ett faderskap.
Nej, och jag har inte heller velat bli intvingad i denna sits. 
 Han har förstärkt att han inte känner ork och möjlighet till fler barn, utan ansåg sig helt färdig med barn, blöjbyten etc.

JAG har sagt att om jag att jag inte kan tvingas till abort, då kommer jag hellre lämna, för det är inte en möjlig åtgärd för mig.

Nu har det gått ett par dagar. Vi har inte pratat mer om det, mer än att jag sagt att vi har en tid på sjukhuset på fredag. Han har inte heller tagit upp det.

Innan fredag kommer jag förklara att jag haft enorm ångest över att jag känt mig utelämnad och ensam i denna sits och att det inte är öh acceptabelt i en svårt sits som denna. Vi behöver stötta varandra och jag som fru (gravid mamma) en trygg plats, som det ska vara i vårt hem.

Detta var en oväntad situation för oss båda. Jag flaggade i somras att jag måste byta min spiral snart, hade inte koll på exakt datum. I efterhand är det 27 juni, som det hade gått 5 år. Med BM's beräkning var jag redan gravid då. 

Min åsikt är att vi mammor har en helt annan möjlighet och känslomässig förutsättning att knyta an till barn, redan tidigt, delvis pga att vi bär dem, men även utanför moderlivet. Det är ett skydd för barnet. Naturen funkar så. varför är det annars så många fler pappor som lämnar barn, än mammor?? Någonstans ligger det mer naturligt för oss. Jag känner att min man har behövt lite tid på sig.

Jag kommer att säga till honom att jag förväntar mig att vi löser detta tillsammans och att han stöttar mig och hela vår familj, även i detta, så som han alltid kunnat och kan lita på mitt fulla stöd, genom sjukdom och svåra perioder.
Det är det som kärlek handlar om.
Visst kommer det att bli utmanande och tufft, men jag ingår i en familj där vi alltid stöttat varandra på alla sätt vi kan och jag vet att både mina föräldrar och min syster med familj, kommer att avlasta på alla sätt de kan.

Nu hoppas jag innerligt att barnet är friskt och att vi kommer närmare varandra som makar, för att ta oss igenom detta. Och att syskonen välkomnar detta lilla mirakel. 
Tackar alla igen för synpunkter och åsikter. 

Förstår ärligt talat inte problemet. TS man ville inte ha fler barn och borde ha skyddat sig, ja. Men TS visste att hennes man inte vill ha fler barn och kunde då ha sagt att det är hans ansvar att det inte blir några barn.

Istället hamnade de i situationen att hon nu är gravid. Då finns bara två alternativ. Hon gör abort och gör honom glad, eller så gör hon inte abort och gör sig själv glad.

I inget sammanhang kommer det bli en lycklig familj.

Visst skulle TS man ha skyddat sig.

Dock verkar det som om han trodde att de faktiskt var skyddade.

Han kan på inget sätt tvinga henne att göra abort. Det vore helt förkastligt om så skulle vara fallet.

Men om han nu känner så himla starkt att han inte vill ha barn och hon nu väljer att gå vidare med graviditeten mot hans vilja så ska han givetvis avsluta sin relation med henne.

Att ta hand om barnet är givet men varför vara tillsammans med en person som väljer att gå vidare med graviditeten om det är så himla viktigt för honom.

Det går sådär.

UL idag med väldigt mycket tårar.

Så ledsamt att inte kunna glädjas pga situationen.

Allt såg bra ut med barnet, som konsekvent benämdes fostret.

Maken var med men vi väntar på resultat från fostervattens provet innan jag vill hoppas något mer. Han har ätit starka mediciner i många år som kan påverka.

På måndag tas provet.

Om nu ts går emot makens uttryckliga önskan och behåller barnet, förutsätter jag att hon inte kommer vara så fräck att hon kräver underhåll. Det räcker ju liksom att köra över honom totalt i en sån här viktig fråga, att sen komma och kräva pengar också känns lite väl övermaga.

Är det inte lite väl övermaga att kräva att kvinnan ska göra abort när man själv inte gjort det minsta för att försöka förhindra att en sådan här situation ska uppstå?

Men han (mannen i fråga) har ju rätt att inte vilja ha barn/flera barn! Precis som vi kvinnor kan också känna likadant, att vi vill inte ha barn.
Det är bara en skillnad att killar oftast har inte mycket att säga om det - det är vi kvinnor som har makten!

Så jag förstår både kvinnan och killen... Knepigt...

Det är helt klart en komplicerande faktor. Blir det en abort av detta (vilket jag i och för sig inte tror) tycker jag ts ska tvinga sin man att vara med hela tiden aborten pågår för att han ska se vad han ställt till med och vad hon tvingas genomlida för hans skull. Han ska inte få sticka iväg och träna eller sitta framför tv:n eller vad han brukar göra på dagarna, utan sitta med ts hela tiden. Det kanske kan få honom att börja ta ansvar för sitt spermaskvättande om inte annat.

Ja, eftersom ts vill behålla barnet. Då får hon ju också räkna med att ha barnet 100 % av tiden och stå för hela inkomstbortfallet och alla kostnader. Hade det varit tvärtom, att HON ville göra abort och han behålla, kunde det kanske vara rimligt med underhåll.

Det rimliga är väl att den som vill ha barnet betalar det mentala och ekonomiska priset.

Exakt man har själv det ultimata ansvaret för att fixa sitt liv, man kan inte förvänta sig att någon annan ska betala priset för att städa upp i röran.