Om jag var helt säker på att jag inte ville ha fler barn, så till den grad att jag tycker det är rimligt att min partner genomgår en abort i vecka 16-17 skulle jag ha steriliserat mig för länge sedan.
Det är bra att möjligheten till sen abort finns men tanken är att det främst ska vara en sista nödåtgärd. Inte en väg ut för mansbebisar som inte tar ansvar för sig själva. Vi talar alltså om att föda ut ett foster som är 12-13 cm långt.
min man sa direkt att han inte orkar, kan eller vill ha fler barn. det tog inte 2 dagar.
han förklarade det på ett varsamt sätt när han höll mig.
han har också sagt att han vill vara med mig.
det är JAG som sagt att om han försöker tvinga mig till abort så måste jag lämna honom, får jag klarar inte det.
precis som jag förklarat att jag som är i samma båt som honom, inte klarar abort i detta stadie eller i denna situation, då jag känt sparkar, sett barnet upplever anknytning och moderskänslor.
han är inte där. jag inser att jag varit gravid sedan innan midsommar och är i fjärde månaden med ett barn som jag länge längtat efter med upplever svår ångest över hur vi båda hamnat i denna oönskade situation.
jag är inte heller emot abort och har, som jag skrivit tidigare, gått igen en abort under helt andra omständigheter.
vi är på helt olika platser, jag och min man och det finns inga rätt eller fel.
varför jag mått så oerhört dåligt är för att jag tvivlat på vår relation.
jag har inte känt honom befinna sig vid min sida.
vi har gått igenom många svåra prövningar under våra 5 år. vårdnadstvister, cancer och väldigt påfrestande familjesituationer.
jag är ingen lögnare som försöker snärja honom och han är inget svin som lämnar någon i sticket, tvärtom.
det är därför vi har det jobbigt. vi försöker hitta fram till varandra och jag vet att vi kommer lösa detta.
jag tackar alla som tagit sig tid att komma med goda råd och genomskådar avundsjuka troll som gömmer sig bakom tangentborden.
min man sa direkt att han inte orkar, kan eller vill ha fler barn. det tog inte 2 dagar.
han förklarade det på ett varsamt sätt när han höll mig.
han har också sagt att han vill vara med mig.
det är JAG som sagt att om han försöker tvinga mig till abort så måste jag lämna honom, får jag klarar inte det.
precis som jag förklarat att jag som är i samma båt som honom, inte klarar abort i detta stadie eller i denna situation, då jag känt sparkar, sett barnet upplever anknytning och moderskänslor.
han är inte där. jag inser att jag varit gravid sedan innan midsommar och är i fjärde månaden med ett barn som jag länge längtat efter med upplever svår ångest över hur vi båda hamnat i denna oönskade situation.
jag är inte heller emot abort och har, som jag skrivit tidigare, gått igen en abort under helt andra omständigheter.
vi är på helt olika platser, jag och min man och det finns inga rätt eller fel.
varför jag mått så oerhört dåligt är för att jag tvivlat på vår relation.
jag har inte känt honom befinna sig vid min sida.
vi har gått igenom många svåra prövningar under våra 5 år. vårdnadstvister, cancer och väldigt påfrestande familjesituationer.
jag är ingen lögnare som försöker snärja honom och han är inget svin som lämnar någon i sticket, tvärtom.
det är därför vi har det jobbigt. vi försöker hitta fram till varandra och jag vet att vi kommer lösa detta.
jag tackar alla som tagit sig tid att komma med goda råd och genomskådar avundsjuka troll som gömmer sig bakom tangentborden.
min man sa direkt att han inte orkar, kan eller vill ha fler barn. det tog inte 2 dagar.
han förklarade det på ett varsamt sätt när han höll mig.
han har också sagt att han vill vara med mig.
det är JAG som sagt att om han försöker tvinga mig till abort så måste jag lämna honom, får jag klarar inte det.
precis som jag förklarat att jag som är i samma båt som honom, inte klarar abort i detta stadie eller i denna situation, då jag känt sparkar, sett barnet upplever anknytning och moderskänslor.
han är inte där. jag inser att jag varit gravid sedan innan midsommar och är i fjärde månaden med ett barn som jag länge längtat efter med upplever svår ångest över hur vi båda hamnat i denna oönskade situation.
jag är inte heller emot abort och har, som jag skrivit tidigare, gått igen en abort under helt andra omständigheter.
vi är på helt olika platser, jag och min man och det finns inga rätt eller fel.
varför jag mått så oerhört dåligt är för att jag tvivlat på vår relation.
jag har inte känt honom befinna sig vid min sida.
vi har gått igenom många svåra prövningar under våra 5 år. vårdnadstvister, cancer och väldigt påfrestande familjesituationer.
jag är ingen lögnare som försöker snärja honom och han är inget svin som lämnar någon i sticket, tvärtom.
det är därför vi har det jobbigt. vi försöker hitta fram till varandra och jag vet att vi kommer lösa detta.
jag tackar alla som tagit sig tid att komma med goda råd och genomskådar avundsjuka troll som gömmer sig bakom tangentborden.
Han har varit ärlig och rak mot henne från första stund så nej han är inget as. Du skriver om psykiskt lidande, att bli far mot sin vilja är inte det eller? Är otroligt naivt att tro att män bara ska acceptera att bli föräldrar mot sin vilja utan ha något att säga till om, är trots allt livslångt engagemang.
Håller inte med, inte när det gäller ett långvarigt fast förhållande. Då är det orimligt att använda kondom (om inte båda gillar det av någon anledning, det finns ju t.ex. kvinnor som vill slippa kladd). Då är ju det normala att man skaffar en långsiktig preventivmetod, och av rent biologiska skäl finns det ingen sådan för män. Så då måste mannen kunna lita på kvinnan.
När det gäller tillfälliga förbindelser (ONS) och korta, "röriga" relationer, så håller jag dock med dig. Där borde mannen, inte minst för sin egen skull, använda kondom. (Handlar även om risken för könssjukdomar såklart.)
Det är ju inte lika skööönt med kondom, bättre att låta kvinnan ta biverkningar och sen pressa till abort.
Alltså, jag har lärt mina söner att använda kondom (ja inte praktiskt då :) ) , men jag har pratat om vikten av att använda kondom vid tillfälliga relationer, och med nya flickvänner. MEN i ett fast förhållande blir det bökigt (och dyrt...), och jag anser faktiskt att en man ska kunna lita på att hans fru eller sambo sköter sina p-piller (whatever), om det är vad paret har kommit överens om.
Men vi får hoppas på att det med tiden kommer att manligt p-piller. Som bara verkar under tiden han tar det, och inte påverkar hans fruktsamhet långsiktigt (och naturligtvis inte hans potens, testosteronutsöndring och sådant). Det skulle ju vara det allra bästa. Först då uppnår vi full jämställdhet i den frågan.
Det finns redan. Det kallas "p-piller".
Men visst - det ÄR enklare att hindra ett ägg än miljontals spermier...