Anonym (Fjärde barnet) skrev 2020-05-06 23:15:05 följande:
Oj, ja det var ju snabbt för å va första barnet! Kan det ju gå ännu snabbare denna gång.
Det är en orosfaktor för mig, att det skulle gå för snabbt. Har gått snabbt för mig tidigare också. Skönt då iaf om det är igångsättning och man redan är på plats på rätt ställe.
Jag känner lite stress att inte ha förberett nåt i bilen, skötväska, förlossningsväskor, babyskydd osv. Så det är nog dags för mig att fixa det även om det blir ståendes en tid.
Har dock en boafas igen.. städat en hel del surdegar i städskåp, matkällare, garderober, andra skåp mm. Plockat m bebiskläder också.
Men så bra att den håller sig enligt beräknat datum!
Får se vad vår bebis landar på. Jag tror ändå det kommer blir drygt 3kg och det är ju ändå rätt stort. Blir nog ingen 2,5kilos denna gång.
Här ligger bebis så långt ner, men inte fixerad ännu. Men det är värsta partyt om nätterna. Hoppas det inte håller i sig sen utanför magen också.
Jo, både olika BM och min läkare säger att jag har goda förutsättningar för en igångsättning, men det är jobbigt ändå, även om jag l som har bestämt mig för att prova på vaginal igen. Men vet inte riktigt, hellre en snabb än utdragen? Men vet inte riktigt vad man ska säga ät lagom heller. XD
Med sonen är typ det jag minns att när BM skulle trycka bort sista felen av kanten så kändes som jag skulle gå sönder i småbitar "hej, snälla kom och skjut mig" och att det var psykiskt jobbigt att jag aldrig fick vila då värkarbetet var så fort och aktivt, eller vad man nu ska kalla det.
Hade aldrig ens överväga vaginalt ifall det inte handlade om en igångsättning, så att allt är så planerat det bara går, har fått undantagstillstånd så maken får vara med från början, inte vara tvungen att lämna av mig för att sen komma tillbaka när det är en "aktiv förlossning". Men skulle restriktioner bli hårdare eller något annat gör så att han inte får vara med så blir det snitt 1 juni, vet inte riktigt hur jag ska klara av den där extra veckan dom gravid men jag klarar inte av en vaginal förlossning utan maken.
Jag orkar inte bry mig, får panikattacker av och till över att vi i te är klara med golvet här hemma (måste köpa mer, hade lyckats glömma räkna in ett rum när jag beställde) att det inte är städat, eller tvättat barnkläder, inte packat väska, men i det stora hela så har jag ingen ork. Det är vara energitömmande att vara vaken men all ångest, stress, rädslor och smärta. Gör inget annat än att ligga i sängen och gå på toa. Maken ser till att jag äter och att det alltid står något att dricka på sängbordet, just nu handlar allt verkligen bara om att överleva, att ta mig genom dom sista veckorna levande.
Jag tänker max 3 kg för våran del, kommer ju ändå lite tidigt, sonen vägde 2720 g och då gick jag ändå över 5 dagar.
Bebisen har legat väääääääldigt ner borrad sen någon vecka tillbaka, men inget har sagt något om fixerad eller så, får fråga på nästa TUL. Är inte så värst aktiv, vilket är väl skönt på sätt och vis då jag börjar må väldigt illa när den rör på sig, men är ju kissnödig hela tiden då den ligger så långt ner, och ilningarna jag får i blåsan när den nuddar någon nerv är inte att leka med. >_