Två hem - splittrad

Det finns för och nackdelar, men det är inte det som är mitt dilemma! Att exmaken flyttar in varannan vecka påverkar mig inte. Långt innan dess bodde jag varannan vecka hos min nya. Mitt dilemma är att jag inte känner mig hemma verken hemma eller hos min nya. Hemma är allt en barnkarusell och jag hinner inte sitta ner och pyssla med saker som behöver göras. Veckan med nya mannen är vi i hans lägenhet. Han var aldrig intresserad av att bo i mitt hus när det stod tomt. Han är van vid kort avstånd till jobbet och tycker att mitt hus som ligger i en kranskommun är besvärligt att ta sig till (även på helger).

För barnens skull behöver jag ha kvar huset. Och det finns som sagt ingen möjlighet för oss att kombinera familjerna på minst ett år (uppriktigt sagt skulle jag snarare säga 10år). Vi behöver få det här upplägget att fungera så bra som möjligt. Därför undrar jag om någon har tips? Och om man vänjer sig?

Och jag undrar också om jag kan ställa krav. Tycker det är märkligt att jag förväntas flytta från mitt hem till hans varannan vecka men att han inte släpper in mig på riktigt. Det blir jag som gör hela uppoffringen.

Det är rätt stor skillnad mellan barn och vuxna. De vuxna har ansvar för att sköta bostaden, vilket de varken hinner eller har någon större lust till när de bara bor vv.

Det blir inget hem utan bara en passage där ingen egentligen känner sig hemma.

Det är de vuxna som skapar hemmet och hemkänslan, när hemmet förvandlas till en motorväg så blir hemkänslan lidande. Barnen hade lika bra kunnat bo på ett hotell.

Ts som äger huset har inte tid att fixa och dona när hon ensam har barnen vv, exet som inte har med huset att göra fixar självklart inget mer än normalt plock när han bor där.