Två hem - splittrad

Varannan vecka bor jag i villan med barnen och varannan vecka bor jag hos nya mannen i hans lägenhet ett stenkast från jobbet. Veckan jag inte bor i villan ska exmaken nu börja bo där med barnen.

Sedan jag träffade min nya, för 6 månader sedan, har det varit ett konstant flängande. Det har varit uthärdligt eftersom jag intalade mig att det var provisoriskt. Nu har vi landat i att det inte är provisoriskt. Vi kommer, av olika anledningar, inte kunna kombinera våra familjer på ett antal år.

Det tär på mig att ingenstans känns som hemma, att det inte går att storhandla, att några saker alltid är på fel ställe osv. Min första fråga är därför - vänjer man sig? Har ni tips för att underlätta?

Jag har ett behov av att göra hans hem till vårt hem för att orka med det här upplägget, men jag upplever att han ligger på bromsen. Han säger att han vill ha det så här ett tag, ta det lugnt. Ur mitt perspektiv är det jag som gör hela uppoffringen, jag flyttar in till honom, det har aldrig varit frågan om att han skulle flytta in till mig.
Min andra fråga är därför - Hade ni ställt krav? Eller hade ni bitit ihop i några månader till?

Det är rätt stor skillnad mellan barn och vuxna. De vuxna har ansvar för att sköta bostaden, vilket de varken hinner eller har någon större lust till när de bara bor vv.
Det blir inget hem utan bara en passage där ingen egentligen känner sig hemma.

Det blir inget hem när man känslomässigt lämnat det, har du svårt att förstå det?

Hur hemtrevligt blir ett hem när man känslomässigt lämnat det och ser det som ett tillfälligt boende?
Det är en stor skillnad mellan barn och vuxna, de går inte att jämföra.

De har möjligheten att välja bo på ett ställe och hälsa på hos den andra, men mer än det har de ingen påverkan på.
Det gäller samma i en kärnfamilj, väljer de vuxna att flytta så påverkas barnen och måste också flytta med oavsett vad de tycker om saken.
Men som sagt så verkar det som om vissa har svårt att se skillnaden mellan barns och vuxnas befogenheter.....