Ni som skaffar barn

Nä, är det så du ser livet med barn ska du absolut inte ha några.

Så långt ifrån som vi lever som det bara är möjligt.

Det är fakta!

Ligger obehagligt mycket i det. Men det som inte stämmer är uppfostran, den saknas allt som oftast. Barnen curlas till max för det är enklast i början och sedan växer de upp till odrägliga tonåringar som förväntar sig få allt de pekar på och är otrevliga mot andra.

Jag har aldrig heller varit förtjust i det upplägget. Det var därför jag valde ett annorlunda upplägg.

Säger som ovan, om det är den bild du har av föräldraskapet så bör du kanske inte ha barn. Det sj beskriver är mångas verklighet. Antingen för att man måste ha det så eller för att man inte förstår bättre. Barnen är bara små en kort period och det finns sätt att prioritera om för att få mer tid ihop. Min vardag med mina barn ser inte ut så. Jag har varit hemma drygt två år precis, mestadels har vi levt på min mans lön + barnbidrag och lite föräldradagar. Han arbetar inom räddningstjänsten så det är en helt normal Svensson-lön vi snackar här. Men det har funkat bättre än jag trodde. Vi har inte rest, minskat ner på bilåkandet, bakat mer bröd, planerat maten mer hemma, skippat uteluncher. Prio har varit ledigheten och att äldre barnet fått fortsätta med sina aktiviteter. Nu kommer jag börja jobba igen ca 80%. Någon vuxen kommer alltid finnas hemma från klockan 15. Vi behöver gå om varandra lite schemamässigt men det ger oss tid med barnen i slutänden.

När man är i den åldern det dax och bli vuxen, vad har det med skaffa barn och göra att folk blir vuxna och skiter i saker?

 

Och till beteendet du tog upp, så finns det en hel del och diskutera om.
Dock är det knappast vad man tänker på när man skaffar barn och obstinata tonåringar.

1. Vad menar du ska ändras och på vilket sätt (vad vill du uppnå med tråden)?

2. Menar du att det var bättre förr?

3. Är vi i Sverige sämre på att vara närvarande föräldrar än föräldrar i andra industriländer eller menar du rent generellt?

Är det meningen att friska vuxna ska jobba mindre eller ska vi tillbaka till hemmafrumodell? Säg hejdå till stora delar av svensk välfärdsmodell som bygger på att alla ska jobba och bidra (och till senare tids jämställdhetsutveckling).

Det var inte bättre förr, då man jobbade 6-dagarsvecka eller mer och inte hade reglerad arbetstid som vi har idag. Inte heller den tid då folk slet på fälten. Vi kan dessutom inte gå tillbaka till hur det var förr eftersom samhället inte ser ut så idag. Vi har inte bondesamhället kvar med släktingar som tar hand om barnen medan de som måste jobba gör det. Tror du att hemmafrun förr satt och lekte med sina barn (innan det fanns moderna hjälpmedel som tvättmaskin, ångstrykjärn, diskmaskin eller ens vatten från en kran i huset)?

Dina påstådda umgängestimmar är kraftigt underdrivna och du gör skeva antaganden. Vilket barn med läxor går och lägger sig kl 18-19 efter att ha kommit hem kl 16-17? Tror du dessutom att barn alltid vill hänga med sina föräldrar? När de är riktigt små så är det givetvis så, men det är en kort period av livet. Min son på 5 år frågar redan efter lekkamrater efter förskolan och vill ha playdates hela tiden. Min väninnas son på 13 år vill vara ifred på sitt rum och har själv velat gå på en massa aktiviteter om helgerna (och givetvis är förälder med då - mamman åker som en skottspole och stressar sönder sig själv i familjens "taxiverksamhet")

Personligen känner jag mig inte träffad av ditt inlägg. Jag tror inte att det var bättre förr. Och jag är helt övertygad om att föräldrar i Sverige gör då gott de kan, att de älskar sina barn och vill umgås med dem så mycket de kan. Jag tror inte på att skuldbelägga dem.

Med ovanstående sagt tycker jag kanske att en bov/ett stort problem i familjelivet snarare är det uppkopplade samhället och alla mobiltelefoner som gör oss "frånvarande i stunden" och att föräldrar stirrar i skärmar för mycket. Och jag är inte övertygad om den svenska modellens individualism och hur det påverkar familj, sammanhållning och fokus. Men det är andra saker än det du pratar om.

Jisses va du tar åt dig.
Jag ställde en fråga och jag har sett och hört hur folk har det i samhället. 
många barn går och lägger sig kl 19 för de ska vakna vid 06 
småbarn behöver sova 12 timmar

Dra inte alla över en kam. Finns säkert de som har det så som du beskriver men många inte. Vi har barn för att vi valt det och vill det, och älskar att umgås med dem. Vi har 4 barn. Jag är hemma med minsta tills han blir tre år. De andra kommer givetvis hem direkt efter skolan. När minsta börjar förskola kommer han gå ca 8-14:30. Ingen av mina barn har varit på fsk längre än så. När jag hämtar på fsk brukar vi göra picnic och gå till en park/skogen etc för att komma hem i lagom tid till middag. Sen äter vi och på kvällen fram till läggning fortsätter vi umgås.

Inga aktiviteter på helgerna då vi tar det lugnt och gör saker med familjen. Badhus, utflykter, hälsar på släktingar osv.

Inga mobiler eller plattor annat än sent på kvällen på barnen sover.

Jag tror och tycker att våra barn har det bra med närvarande och engagerade föräldrar.

Väl rutet!

Tycker inte det är någon större skillnad nu mot på 80/90-talet heller när jag växte upp. Pappa hade eget företag = aldrig hemma. Mamma jobbade 8-16, kom hem 17, fixade käk som skulle vara klart prick 18 för att resten av familjen inte skulle gå bananas. Vi ungar hade det najs på fritids. Man lekte ändå hellre med kompisar än å sitta hemma och uggla med päronen.

Istället för mobiltelefoner så läste mamma enorma mängder böcker och ville gärna göra det ifred när hon hade tid. Pappa var i sitt garage och mekade. Inget jag lider av idag som vuxen.

Vid frukostbordet satt föräldrarna gömda bakom en 3 meter stor DN och läste sina morgonnyheter precis som att vi gärna stirrar in i en skärm och läser aftonblaskan och facebook till kaffet.

Du ställde en fråga och fick följdfrågor. Vill du diskutera på diskussionsforumet eller inte?

Frågan "varför skaffar folk barn?" verkar inte vara den kärnfråga som du ställer eftersom ditt inlägg fokuserar på hur barnen behandlas (eller inte behandlas). För svar på frågan "varför man skaffar barn" så finns det besvarat på detta forum på massor med ställen och bottnar i saker som: biologisk drift, sociala koder och nedräckta budskap/arv från tidigare generationer, egen längtan, drömmar, felsteg, "bara blev" m fl.

Faktum är att svenska föräldrar i ekorrhjulet stressar och pusslar som tokar för att få livet med barn att gå ihop, även om den ena (oftast kvinnan) går ner i arbetstid. Och vi har faktiskt mer tid med våra barn än många föräldrar i den industrialiserade delen av världen, ändå har skuldbeläggningen aldrig varit högre. Lägg på anknytningsteorin, non-affektivt bemötande och en hel mängd välmenta instruktioner samt pekpinnar om "gott föräldraskap". I viss del är det befogat. Lägg undan mobiler och skärmar så har du bättre familjesamvaro och mer utrymme att se varandra, tror jag.