18 år och gravid

Hur ska du/ni försörja barnet? Bor du i egen lägenhet? Pengar till hyra och räkningar? Mat blöjor kläder ja allt en bebis behöver. Om ni inte kommer kunna försörja en bebis blir det svårt.

Jag har 2 vänner som blev gravida vid 17års ålder och dom fick barnen strax innan 18. Vi gick 2a året på gymnasiet så dom hann gå klart 2an och när vi andra skulle påbörja 3e året så var dom mammalediga.

Året efter (när vi andra slutade) så påbörjade dom 3e året och deras barn började på förskola.

Bägge vännerna bodde hemma hos sina föräldrar men tog hand om sina barn själva. Visst kunde deras föräldrar ställa upp med barnvakt nån lördag då och då men tjejerna tog sina ansvar.

Den ena vännen är idag barnmorska och har 2 andra barn till med samma kille.

Den andra mamman började jobba på lager efter studenten och har ett till barn idag med sin nya, som hon gifte sig med för 2 år sedan. Hon läser nu till mäklare.

Den 3e vännen gick det inte så bra för. Hon fick visserligen barn efter vi tog studenten och tog hand om barnet i 6 månader sen lämnade hon sin bäbis hos hennes mamma och drog utomlands. Hon lät mamman ta över vårdanden av barnet.

Idag så försöker hon få tillbaka kontakten med sin 12åring men barnet vill inte ha nån relation till henne utan ser mormor som sin mamma.

Vi är födda 1988.

Frågan är vem du är. Det finns ju inte 2 alternativ som dessa ovanför, där det går jättebra eller superdåligt men anser du dig tillräckligt stark och mogen där du inte längre är den första prioriteringen eller aldrig mer kommer få vara självisk?

Kommer du orka med ett så pass stort ansvar och inte få vara fri till att göra vad du vill?

Jag bor med mamma och pappa, och dom har sagt att vi såklart får bo här tills vi kan flytta till eget. (vi har en väldigt stor vila med en hel våning som ej används där vi kan få bo så vi inte stör mina föräldrar för mycket)
Mina föräldrar här även sagt att dom mer än gärna hjälper till med pengar men såklart tänker jag inte lägga det på dom då det är mitt egna ansvar. 

Killen har även jobb och pengar och jag har pengar på sparkonto som jag kan använda tills jag kan jobba. 

Låter det optimalt tycker du att inte ha fixat jobb och egen bostad innan man skaffar barn?

Jag har alltid velat ha barn och jag vet att det såklart kommer bli tufft men om jag känner mig rätt kommer jag ha styrkan till det. Jag är mogen av mig och jag är inte självisk.
Men det är så svårt att säga eftersom man inte varit mamma innan och inte vet hur det är. 
Men de jag vet säkert är att jag aldrig hade kunnat ge min mamma vårdnaden om mitt barn som din vän gjorde, det är ju mitt ansvar och det vill jag inte sätta på min mamma. 
Jag är fortfarande kluven över mitt val och måste fundera över detta riktigt noga.  Tack för svaret!

Detta är varför jag är kluven över vad mitt val ska vara. 
Jag vet att jag är stark nog att ta hand om ett barn, och jag har pengar sparade som jag kan använda så det är inte så att jag är pank men lite hjälp med bostad kommer jag att behöva vilket mina föräldrar ställer upp med tills jag hittar eget. 
Detta var inte direkt planerat och eftersom jag gjort en abort för två år sedan och vet hur jobbigt det var så är det inte så enkelt för mig att bestämma. 

Använd inte dina sparpengar!

Du kommer få barnbidrag (ca 1200kr) och du kommer få lägsta nivå f.penning (ca 5000kr) och du har en pojkvän. Skulle det inte hålla mellan er så kommer han bli skyldig underhåll (säg 1500kr för att räkna snålt och att han inte ställer upp mer, värsta fallet liksom) Det är en månadsinkomst på minst 7.700kr. Om fallet är att du kommer bo hemma så kanske du betalar 1500kr för att bo hemma. Då har du 6200kr kvar. Du köper mat och hygienartiklar för 2000k varje månad. Du har 4200kr kvar. Det är till fickpengar och kläder till dig och ditt barn.

Spar dina sparpengar tills du flyttar hemifrån. Du kan, när barnet är lite äldre, söka extrajobb på helgen etc och pappan kan vara barnvakt. Och sök jobb i god tid innan ditt barn ska börja på förskola. När du sen har jobb så söker du lägenhet och du har då även kvar en buffert på ditt konto.

Jag blev mamma som 17åring, bodde hos mina föräldrar med min pojkvän (4år äldre)

Vi lyckades klara det, han hade jobb och jag föräldrapenning och barnbidrag. Vi skaffade lägenhet när lillan var någon månad gammal bara och vi väntar nu våran tredje, 11 år senare!

Det går om man vill, mycket blir krångligt och kanske i "fel ordning" men det jobbigaste har nog varit att man känner sig väldigt ung på t.ex. föräldramöten och så... Och självklart hade jag i nuläget önskat att vi hade mer ordnat, med jobb, skola och bostad innan vi skaffade barn men såhär blev det och det ångras INTE!

Jag blev planerat mor som 16-åring. Vi var två med samma värderingar så det har inte varit svårt. Är du skälv måste du vara beredd att göra allt för detta LIV i dig.

Bry dig inte om vad moraltanterna säger. Det är din kropp och ditt barn. Jag läste nånstans ''du kan ångra en abort men du kommer aldrig ångra ditt barn''. Har du föräldrar som vill ställa upp och vill DU behålla så ska du självklart göra det!

Utbildning och jobb kommer du få trots att du får barn, kanske bara lite senare men vad gör det egentligen. 

Det finns visst folk som ångrar sina barn!

Jag fick mitt första barn samma år jag skulle fylla 17. Jag har pluggat i efterhand och utbildat mig. Jag har idag sedan 1 vecka 9 barn. Och ångra inte något av dom. bodde hemma under första 7 månader med min första för att få stödet som nybliven mamma. Sen flyttade jag.

Men vad är oddsen på det? Du förstår väl vad jag menar. Hon har redan gjort en abort som hon ångrar. 

 

Jag gjorde också en abort som 16-åring som jag ångrar. Blev gravid igen som 19 och bestämde mig för att behålla, fick dock missfall och den sorgen var stor. 

Men vad är oddsen på det? Du förstår väl vad jag menar. Hon har redan gjort en abort som hon ångrar. 

 

Jag gjorde också en abort som 16-åring som jag ångrar. Blev gravid igen som 19 och bestämde mig för att behålla, fick dock missfall och den sorgen var stor. 

Sitter i samma sits. Jag är 17 år och min pojkvän är 21 år men är rädd att det tar slut mellan oss om jag behåller barnet.