Varken passiv aggressivitet eller silent treatment.
Både sambon och jag är som din man. När det är tufft, motgångar så drar vi oss undan och när vi är redo så pratar vi om det. Vi brukar inte heller fråga utan mer visa att vi finns när vi behövs.
Säkert massor som kommer hävda att detta är helt normalt och sunt beteende. Men faktum är att du inte mår bra av det och även om det inte är din sambos avsikt så blur det en form av silent treatment. Jag har själv varit med om det i min förra relation. Jag mådde, precis som du, väldigt dåligt. Tassade på tå kring honom. Det fanns andra saker som mitt ex gjorde som var nedbrytande och sammantaget var det att klassas som psykisk misshandel.
Jag har inga råd att ge om hur du kan förändra situationen. Eftersom man ändå inte kan ändra på andra människor så vilke jag bara säga att det är viktigt att du inte bagatelliserar dina känslor i det här. Mår du dåligt av det så är det inte bra.
Problemet är att ni är felmatchade. Du behöver/kräver att vara inkluderad, han behöver/kräver att få vara ifred. Båda har rätt till sitt eget sätt att hantera livet. Men det blir problem när båda vill ha det på sitt sätt och inte kan kompromissa.
Själv hade jag kvävts till döds om min partner hade agerat som du, vilja prata om allt och få förklaringar och gräva, och sedan tar det personligt när jag inte vill öppna mig. Å andra sidan så känner jag till den sidan av mig själv och skulle aldrig välja en sådan partner.
Okej. Så vilket råd vill du ge TS? Som leder till att TS mår bra och inte bara sambon?
Tror du att TS skulle må bättre av det aöltså? Av att, med andra ord, bita ihop och ignorera sina egna behov? Jag tycker du förmonskar hennes upplevelse. Kanske inte så konstigt eftersom du kan relatera mer till sambon och empatisera med honom. Jag känner å andra sidan igen dragen från andra hållet och tänker att det är mycket nedbrytande för den egna självkänslan att trycka ner sina egna känslomässiga behov. Det blir inte en sund relation då.
Ni är uppenbarligen väkdigt olika i detta. Kanske för olika för att det ska gå att lösa.
Hon skriver att hon känner sig avvisad och otrygg. Att hon bara vill ha en bekräftelse på att relationen är okej och sedan kan hon tryggt ge honom den space han behöver. Det är i allra högsta grad känslomässiga behov hon uttrycker.. Det hade inte varit svårt för en trygg partner att säga "allt är bra och jag älskar dig, jag behöver bara vara själv en stund" eller dylikt. Det är inte så sambon reagerar, han känner sig trängd och kritiserad (när syftet inte är det utan bara säkerställa relationen) och blir avvisande vilket triggar oro. Klassisk krock i känslomässiga behov där båda blir triggade i sin otrygghet.
Jag tror inte din idé om lösning är helt realistisk. För en person som antingen har en starkare grundtrygghet och/eller där relationen är övervägande trygg så är det kanske möjligt att tänka mer rationellt och vifta bort oron. Även om det inte är helt sunt att agera som sambon gör så skulle en trygg partner kanske kunna ta det, emellanåt. Nu är det mer komplicerat.
Jag hade nog övervägt att lämna relationen.
Jag tar gärna emot fler synpunkter och förslag, särskilt från er som känner igen er.
Att lämna känns inte aktuellt just nu. Jag älskar honom och vill honom så väl. Jag bara önskar att jag visste att jag kommer att orka jobba vidare mot en bättre balans och ömsesidig trygghet.