Jag vill inte flytta ihop

Jag är i samma sits. Jag blev tillsammans med min kille för drygt fem år sedan, när våra respektive döttrar var nio. Vi har väldigt olika stil som föräldrar, och det märktes direkt att vi skulle få svårt att hitta en fungerande medelväg i uppfostringsfrågor.

Jag kan tycka att han ibland är otroligt slapp och att hans dotter är alldeles gräsligt gnällig och bortskämd, samtidigt som han kan tycka att jag ibland är alltför sträng, krävande och kontrollerande. Vi lär oss dock av varandra och har båda blivit bättre föräldrar av att se våra olikheter. Båda barnen har adhd, men det yttrar sig väldigt olika hos dem.

Vi har valt att vara särbo, och lär förbli det tills barnen har flyttat hemifrån. Det är främst jag som känner att jag inte skulle orka "dra" honom och hans dotter hela tiden, när de bara sitter i helgen med näsan i varsin mobil och äter godis och gnäller över vädret, medan jag helst vill att min dotter rör på sig, äter vettigt, hittar på utomhusaktiviteter o.s.v. Jag blir så lätt tjatig och sur av det, och han känner sig stressad och liksom anklagad. Jag tror även att det skulle bli jobbigt för barnen att leva i samma hushåll med så olika regler, så för allas skull lever vi som särbo i minst fyra år till.

Ibland är det jättetrist och jag känner mig ensam och övergiven, men oftast är det ganska skönt. Det räcker att vi umgås alla fyra ganska ofta, då hinner barnen inte börja reta sig på varandra utan har kul ihop.

Och varannan helg är båda barnen hos sin andra förälder, så då kan jag och killen krypa ner i sängen tillsammans och stanna där hela helgen... Att längta lite till vardags gör våra helger desto härligare!