Jag vill inte flytta ihop
Jag har träffat en man i ett år.
Jag är skild sen tidigare och har ett ett barn. Han samma och har ett barn. De är lika gamla. Min barn är en lätt unge.
Men hans barn har diagnos, inte det som är problemet. Problemet är uppfostran. Hans barn äter absolut ingenting. Han får inte äta någonting som är ?farligt? enligt föräldrarna, men mest kommer detta från mamman. För mig blir detta ett stort problem. Vi kan aldrig laga middag i hop för barnet vill inte ha. Barnet äter ung 3 olika måltider totalt. Min kille är för mesig med detta och jag vet att han ej håller med i vissa av dessa uppfostringsmetoder de gjort för sitt barn. Men han gör ändå inget åt det. Hans barn har inga rutiner och får i stort sett göra som hen vill. Medans mitt barn alltid haft fasta rutiner. Här krockar vi. Jag blir otroligt irriterad på hans barn som skriker, flänger runt överallt och aldrig vill äta samma sak som oss. Enligt mig har föräldrarna redan i ung ålder skapat en ätstörning hos detta barn.
Allt detta gör mig irriterad och jag känner att jag aldrig någonsin kommer kunna flytta i hop med min kille. När det bara är jag och han eller vi tillsammans med mitt barn är allt jätte enkelt. Men inte när hans barn är med.
Jag vet ju såklart att inget av detta är hans barns fel. Men det gör mig ändå irriterad. Framför allt blir jag irriterad på min kille , som inte vågar stå upp gentemot hans barns mamma och berätta vad han egentligen vill och tycker om uppfostran.
Visst kan vi fortsätta vara särbons. Men någon gång kanske jag skulle vilja bo med honom. Men inte hans barn.
Känner mig som en elak person.
Någon som varit i liknande sista?
Hur löste ni problemet?
Men som du beskriver, så skulle det nog aldrig fungera som sambos med hemmavarande barn, ni är alltför långt ifrån varandra. Så fortsätt som särbos. Hade jag varit separerad med barn, så hade jag nog också valt att bli särbos. Det är ofta lättare och man slipper en massa problem som uppstår.
Ska väl tillägga att jag lever med en man som har två barn sedan tidigare och vi har ett gemensamt och det har fungerat (vilket man inser när man läser här) väldigt bra, men inte alla har sådan tur med både karl och hans barn