Min man tror att jag fått barn med någon annan.

Ehh... Han behöver prata med en psykolog eller något för att komma över sin svartsjuka.

Mitt barn är mer eller mindre en kopia av mig, folk påpekar det ofta. Jag och sambon brukar skämta om att han inte är pappan men om han allvarligt skulle fråga mig hur det ligger till hade jag nog tappat det helt.

Det där är sjuklig svartsjuka. Han behöver hjälp. Säg åt honom att träffa en psykolog, terapeut eller något. Det är ett måste om ni ska kunna ha en framtid tillsammans.

Är väl bara att låta han göra ett faderskapstest så slipper ni bråka om det?

Hm... Hur är det med otrohet? Vilka råd ger främst kvinnor här inne om en annan kvinna är misstänksam mot sin man- LITA PÅ MAGKÄNSLAN! Här är det nu en man som tydligen har en magkänsla men just ja, han är man...

Förstår även TS dilemma om hon nu varit trogen att bli misstänkt av sin man. Jag har startat en tråd tidigare om att det är dags att införa obligatoriska faderskapstest- detta hade ju "friat" TS från misstanken. Det blir ju jobbigare om man måste fråga om faderskapstest- då känner sig kvinnan misstänkt men om det är obligatoriskt så är det ju ingen fara.

Nu är det upp till betraktaren som har sin magkänsla- i detta fallet är ena ungen inte lik honom- vilket i sig inte är ovanligt men det kan skapa en viss osäkerhet.
Det som skiljer ditt fall från TS verkar ju vara att din man är konstant svartsjuk medans TS problem har smugit sig på efter några år som jag tolkar det.

Jag har däremot svårt att se varför inte ett obligatoriskt faderskapstest tas vid varje förlossning.

Jag hade då inte ens haft ett förhållande med någon som har problem med att jag haft relationer innan...

Var han oskuld när ni träffades??

Inte ovanligt att personer som är otrogna själva blir misstänksamma och agerar svartsjukt mot sin egen, inte ont anande, partner. Som man känner sig själv känner man andra, typ.

Jag kan förstå båda sidorna. Förstår att du känner dig sviken att han ens kan tänka sig tanken att du varit otrogen mot honom. Men tänkt dig i hans situation också. Du skriver att alla hela tiden berättar hur likt barnet är dig och inte han. Kan det vara andra som då skämtsamt sagt till pappan typ "är du säker på att du verkligen är pappan". För det är precis vad folk säger till min sambo om yngsta. "Hon är ju inte ett dugg likt dig, är du verkligen säker på att hon är din. Eller "Hon har ju inte ärft en enda likhet med dig, det är nog inte ditt barn" och sen skratta de efteråt. Men hur tror du det känns för pappan att få höra det flertalet gånger om ett barn som dessutom inte är likt han som första barnet är. Klart att han kan börja tvivla om andra också säger det. Och att de så uppenbart också ser att barnet inte liknar honom. Så jag hade tagit det lugnt. Erbjudit faderskapstedt utan att anklaga han för den enna eller det andra och sen när resultatet kommit suttit ner och pratat ut efteråt.

Och ja jag tycker att faderskapstest ska vara obligatoriskt och utföras på alla barn när det födda för de finns så många som får reda på det flera år senare att de inte egentligen är pappa till det barn som de i flera år trot är sitt barn. Män som också aldrig skulle tro att frun skulle kunna vara otrogen.

Alltså du måste sluta vara medberoende och ge efter. Du ser ju själv att det inte hjälper mot hans sjukliga svartsjuka. Så ofta som kvinnor låter sig begränsas för uppfylla makens kontrollbehov och svartsjuka. Det blir bara värre och värre och en dag är kvinnan helt isolerad.

Se till att få nya lösenord och ge honom inte dem. Man har rätt till privatliv. Säg till honom att ge tusan i att bestämma vad du ska ha för kläder, det är också att kränka din integritet.

Kanske är det något i din mans barndom som gett upphov till denna bristande tillit. Kanske saknar han självförtroende, kanske blev han sviken av sina föräldrar. Men oavsett vad kan inte du bota honom, ens om du lägger dig platt inför alla hans orimliga krav. Kräv att han ska gå i terapi. Gör han inte det, fundera allvarligt på en separation. Hur vill du leva ditt liv i framtiden? 

Du tycker det känns kränkande med ett faderskapstest,men inte att han är så svartsjuk och har sådan kontroll över dig? Eller att han ens kan misstänka att hans ena barn inte är hans?

Jag skulle tycka att det sistnämnda vore betydligt mer kränkande än att låta honom göra ett faderskapstest för att han ska bli av ,ed sina misstankar.

Om ni gör testet och får svart på vitt att barnet är hans så tycker jag,som någon redan har skrivit,att du ska kräva att han söker hjälp för sin svartsjuka som motprestation.

Har du pratat något mer med din man om det här,om ni ska göra ett faderskapstest och om han tänker söka hjälp?

Jag vet att det inte är lätt att lämna. Framförallt inte om det finns barn inblandade.
Men förr eller senare så kommer man till en gräns för vad man accepterar.
Så var det i alla fall för mig.

Men tänk om dina barn tjatar om något, ger du verkligen efter varje gång för att du inte orkar med bråk? Om de vet att mamma inte ger efter för tjat blir det mindre tjat i framtiden. Det är samma sak här. Du vägrar istadigt att byta om och upprepar "du bestämmer inte över min klädsel".

Klart man inte vill bråka inför barnen. Men vad ger du nu för budskap till barnen, jo: "Pappa bestämmer över mamma. Män bestämmer över kvinnor." En dotter lär sig att kvinnor underkastar sig män, och kommer därför att underkasta sig sin pojkvän/sambo i framtiden, en son lär sig samma sak och kommer att kräva underkastelse av sin framtida flickvän/sambo. Om nu din man lärt sig att en man har rätt att kontrollera sin kvinna, bryt den onda kedjan.

Jag förstår att du tycker det är pinsamt att berätta detta för dina vänner/syskon/föräldrar. Men varför inte ringa till en Kvinnojour? Det är inte samma sak som att du måste flytta dit, men du kan få stöd och information där.

Jag har läst en tråd här inne där det kom fram efter dryga tre år att pappan inte var den biologiska pappan. Hon ville skiljas och tog själv hand om barnet. Den som varit pappa i drygt tre år var självklart bedrövad men en mor "har alltid rätt" och iom att hon då flyttade ihop med den biologiska pappan så menade hon på att eftersom du inte har nåt biologiskt band till barnet så får du inte längre träffa det. ÖVER TRE ÅR- FY FAAN! Han står maktlös!

Kom inte och säg att vi män skiter i barnet, trots att vi inte är biologisk pappa till barnet. Man skapar en kärlek till barnet och det gör många även med bonusbarn.

Gör ett Dna-test. Eller, låt pappan beställa hem, fixa, betala för dna-testet, det är ju han som vill veta.

Märkligt att så få kvinnor kan sätta sig in i mäns situation.

Som kvinna är du alltid 100% säker pga att barnet växer inuti dig.

Men ca 10%av barn (är olika siffror i olika studier, men denna siffra brukar vara återkomnande), har en annan pappa än man tror.

Så, det är faktiskt inte så märkligt att män vill ka konkreta bevis.

Jag har sett o läst flera dokumentärer/texter om män som sent fick veta att de inte var biologisk pappa. Vilket trauma.

Nej, gör ett dna-test bara och få det ur världen. Och by the way, jag är kvinna och skulle vara helt ok med om barnens pappa gjorde dna-test, så länge testen var seriösa/pålitliga. För jag har inget att dölja.

Stärk dig själv så kommer du komma till en punkt där du klarar att välja helt själv om du ska vara kvar eller lämna. Innan man nått den punkten har man inget val, eller rättare sagt man tror att man inte har ett val. (Att stärka sig själv är bland annat att inse att det ens partner gör mot en inte är normalt förekommande i normala relationer, samt att man inte förtjänar att bli behandlad så).

Jag nådde den punkten genom att träffa en psykolog i ungefär 1 års tid, och sen faktumet att exet på allvar börjat trycka på om att jag skulle säga upp bekantskapen med min bästa vän, den enda vännen jag hade kvar för övrigt, var droppen som fick bägaren att rinna över.