BIM september 2019

Hej allihopa!
Jag hoppar in här med. Jag är "gammal i gamet" så att säga, har vart med i flera såna här BIM trådar tidigare men tappat lusten av och till då det alltid går dåligt för oss. Troligtvis blir det samma denna månad.

Lite recap på hur min och min makes resa sett ut:
Vi blev oplanerat gravida i januari 2016 men kunde inte fullfölja på grund av olika omständigheter.
Vi började försöka i Juni 2018 och är nu inne på vårat ca 13e (!!)  försök. Helt sjukt. I april fick vi positivt test som slutade i tidigt (vecka 5) missfall. Efter det dröjde det ungefär en månad innan ägglossningen kom igång igen. I juni ringde vi kvinnohälsan och har fått en tid till att påbörja fertilitetsutredning den 1 oktober. Under sommaren tog vi därför en paus (juli var helt utan ägglossningstester och kalender), och hemskt nog fick jag därefter ett FALSKT positivt test. Universum har en sjuk humor, helt klart.

Min cykel är dessutom rätt lång (31 plusminus 4 dagar) så jag kan vara "sen" utan att faktiskt vara sen. I ett sånt läge är jag just idag. Mitt "bim" var igår, men kan också vara idag, imorgon och övermorgon. Jag har ännu inte testat, men kommer nog att göra det imorgon. 

I början trodde jag aldrig att det skulle gå så här lång tid... nu tror jag att det aldrig kommer att ta slut. På det här året har två av mina bästa vänner samt min svägerska hunnit bli gravida och fått barn. 

Jag vet inte när jag ska skriva mitt BIM... men ville bara skriva av mig lite. Det var länge sedan.

Ja, det var sjukt jobbigt, alla barn föddes liksom inom loppet av en månad typ. Jag var självklart glad för deras skull, men blev samtidigt sjukt bitter då jag precis förlorat min egna graviditet... Jag hade en riktigt låg period då, och bland annat min mamma kunde inte förstå hur jag inte kunde vara glad över att ha blivit faster igen. 

Och när man hör folk gnälla om sina graviditeter... nä man blir så trött bara. 

Tack <3 Men det känns ganska hopplöst. Jag hoppas på en snabb utredning så att vi får köra igång med IVF så snart som möjligt. Vi har ju lyckats bli gravida innan åtminstone, så det är alltid något.

Hej!
Tack! Ja, 1/9 kan du lägga till mig på! :) 

Ja, mina föräldrar vet sedan oktober, då min bror och svägerska annonserade sin andra graviditet genom en body på lillkillen som hade texten "Storebror juni 2019" på sig.
Det var samma dag som min mens kom, så jag var ganska nere och både min svägerska och bror visste sedan april att vi skulle börja försöka i juni. Jag hade till och med sagt till min svägerska att jag troligtvis skulle bli ledsen om det gick snabbt för dem med deras andra (hon sa att de skulle börja försöka i september), och bad dem att berätta för mig personligen. Men icke, jag hjälpte min brorson ur ytterkläderna och DÄR VAR BODYN, mitt bland hela min familj (och mina föräldrar som då inte hade någon aning om mig). Det blev ett halvhjärtat grattis och sen gav jag någon ursäkt och åkte hem. Jag grät hela vägen i bilen, 2,5 mil, och grät resten av dagen. Min man ringde mina föräldrar och förklarade situationen morgonen därpå för jag ville inte kliva ur sängen, och då kom de över till oss och vi pratade om allt.

Det blev ett väldigt rörigt inlägg känner jag nu... 

Jag har även nära kontakt med en av mina kollegor (som jag räknar som vän) som har gått igenom IVF och precis fått sitt första barn, så jag pratar mycket med henne om allt sånt här. Sen har jag fler vänner som vet om och som jag pratar med. 

Problemet ligger lite i alla förutom min kollega (med IVF:en) inte själva har behövt vänta särskilt länge på att bli gravida, så de kan liksom inte sätta sig in i situationen, utan säger bara att det ordnar sig, och "tänk på detta, detta och detta, prova detta" och värst av allt "slappna av så händer det" osv. Som om vi inte gjort ALLT redan... :(

Förlåt för långa och negativa inlägg <3 

Tusen tack <3

Ja, det kändes verkligen som ett svek, och som att de gjorde det nästan för att "retas". Jag hade dessutom precis spenderat en timme ensam i en bil med min bror och brorson, så han hade definitivt tillfälle att säga något då. Men han tänkte väl inte på det...
Tack så mycket för dina stöttande ord och värmande kramar <3 <3

Grattis!

Beklagar verkligen! <3 Gick själv nyligen igenom missfall. Nu får vi hoppas av framtiden är ljusare!

Vi inväntar fortfarande utredning, det har ju "bara" gått ett år och det var minimum för att få hjälp. Jag kommer att vilja gå direkt på ivf. "Insemination" har vi ju provat nu i över ett år utan resultat, och procenten ökar knappt av kontrollerad insemination (har lyssnat mycket på IVF-podden, rekommenderas!) Så det är liksom inte värt mödan.

Men absolut, du har definitivt rätt i att man får absolut gnälla när man är gravid (det lär jag säkert också göra när jag mår dåligt), men jag tänkte mer på "lyxgnäll" som att inte få äta mögelost t.ex. sånt där som man själv gärna kunde ge upp för att få bära en liten (inte askul att höra den kommentaren av en höggravid när man precis själv förlorat sitt lilla frö). Att man blir sjuk av graviditeten är förstås otroligt tråkigt, och inget man ska hålla tyst om!

Jag är glad att du kom igenom en så pass allvarlig graviditet och fick en liten i slutändan! <3