Frustreradpappa

Äldre 29 Jul 23:24

33 svar

Jag vill att min 19-åring flyttar

Först lite bakgrund?.

Jag har två söner på 16 och snart 19 år. Vi bor tillsammans med min sambo och hennes fyra barn (19, 17, och två på 12) i ett stort hus. Huset har vi planerat så att vi har varsin lägenhet där jag bor på övervåningen med mina söner och hennes barn där nere. Allt för att alla ska kunna ha sitt eget space. Vi har bott tillsammans i snart fyra år. Alla barnen är hos oss varannan vecka och vi har dem samtidigt.

Min äldsta son har under senaste året ändrat beteende. Jag har kommit på honom att röka gräs på sitt rum och det efter att jag kommit på honom en gång tidigare och han lovade dyrt och heligt att han inte skulle göra om det. Vid ett senare tillfälle erkände han att han även tagit kokain och extasy när han festat. Han dricker som om det inte var någon morgondag, varje gång. Kommer alltid hem svinfull. Vi har varit på MOA och han har pratat med dom. Han är bara social med sina kompisar. Han vill att allt ska vara på hans villkor, annars blir han sur. Väldigt egencentrerad. Ställer aldrig upp med hushållet utan att man får tvinga honom. Ligger, för det mesta, på sitt rum och glor på film.

Blir ganska aggressiv när han blir arg. Skriker och gormar.

Jag tror att han kan ha någon diagnos men det vägrar han att kolla upp.

Har fast jobb och håller på med körkortet.

Det här får min bägare att rinna över:

Häromdagen, när det var hans mammas vecka, var vi bortresta. Han hade då lovat att ställa upp som kattvakt vid ett tillfälle. När jag ringer och kollar hur det går, får jag till svar att han orkar inte bry sig om kattjäveln. Jag säger ju självklart att det är riktigt dålig stil och får akut lösa problemet på annat sätt. Dagen efter, när vi är på väg hem, får jag höra att han ändå åkt hem till mej med sin tjej och är där. (trots att jag löst en annan kattvakt) Jag konfronterar honom och säger att dom får vara hos hans mamma eller hemma hos tjejen i stället. Och detta för att jag är besviken på honom. Han svarar med ?glöm det?. Jag förklarar, på ett vuxet sätt, att det är inte han som avgör om han kan stanna eller inte och jag avslutar med att det här är vad som gäller.

När vi senare kommer hem så ligger dem i hans säng och glor på film. Jag blir naturligtvis besviken och säger att jag tycker det är respektlöst av honom att inte lyda. Han svarar att ?ni kan dra härifrån?. Sedan kommer en massa taskigheter från honom varpå jag lessnar och tar hans laptop, fäller ihop den och går ner. Han rusar upp och skriker att han ska ?slå sönder mej?. Jag går upp och säger att är det det han vill så varsågod. Han har ett glas i handen och är väldigt hotfull. Jag gör inget alls utan att stå där och väntar på att kanske få mej en smäll eller värre.

Han går tillbaks till sitt rum och börjar kasta och välta saker. Sparkar sönder grejer. Sedan försvinner han ut.

Jag förstår att han mår dåligt och behöver hjälp.

Jag vill inte att han ska bo här förens han rett ut sina problem. Han bor nu hos sin mamma senaste veckorna.

Jag älskar honom och vill att vår vuxna relation ska bli bra. Så länge han bor hos mej så går den neråt i en ond spiral.

Har fler varit i samma sits som jag så kom gärna med synpunkter.

// Pappa med stor klump i magen :(

Anonym (Man48)

Äldre 29 Jul 23:39

#1

Känner igen mig i en del av det där ...

Så svårt och energin å humöret sinar och tålamodet tar slut med jämna mellanrum.

Vill bara kasta ut ungjäveln ibland skicka han var som helst när det är som värst.

Försöker å ha tålamod ....men röka brass hemma i mitt hus då åker man ut ..punkt slut. Men men ...vad händer när man skickat iväg sin egen unge ? Kommer han fixa det ? Eller blir det 100ggr värre med fester å ännu mer droger en massa annat skit ....

Vad ska man göra ?

Hoppas det löser sig med tålamod åter tålamod ....vissa grejerå beteende hör till den åldern ....och vänder förhoppningsvis.

Har inga bra råd tyvärr ....

Anonym (Förstår dig)

Äldre 30 Jul 00:09

#2

Eftersom ditt barn arbetar och inte längre går i skolan är det faktiskt vuxet. Han har också någonstans att ta vägen där det förhoppningsvis fungerar bättre att bo. Ibland kan det bli en negativ spiral där barnet inte mår bra men inte mår bättre av att det inte blir någon konsekvens. Har själv hamnat i liknande situation men något värre, utan att gå in på detaljer så fick hen lämna nycklarna ( jag visste var hen skulle ta vägen till nästan 100%) . Hen tog tag i sitt liv och vi fick en bra relation faktiskt väldigt snabbt. Hade haft det jobbigt en längre tid och BUP var inkopplade. Jättejobbigt men tror ibland att det måste ruskas till ordentligt.

Frustreradpappa

Äldre 30 Jul 00:50

#3

Anonym (Förstår dig) skrev 2019-07-30 00:09:35 följande:

Eftersom ditt barn arbetar och inte längre går i skolan är det faktiskt vuxet. Han har också någonstans att ta vägen där det förhoppningsvis fungerar bättre att bo. Ibland kan det bli en negativ spiral där barnet inte mår bra men inte mår bättre av att det inte blir någon konsekvens. Har själv hamnat i liknande situation men något värre, utan att gå in på detaljer så fick hen lämna nycklarna ( jag visste var hen skulle ta vägen till nästan 100%) . Hen tog tag i sitt liv och vi fick en bra relation faktiskt väldigt snabbt. Hade haft det jobbigt en längre tid och BUP var inkopplade. Jättejobbigt men tror ibland att det måste ruskas till ordentligt.

Skönt med förståelse från andra. Jag får så fruktansvärt dåligt samvete men känner att jag har inget direkt val.

Anonym (fd strulig tonåring)

Äldre 30 Jul 01:21

#4

Ibland är "tough love" det enda sättet att nå fram.

Anonym (Anonym)

Äldre 30 Jul 02:26

#5

Diagnosen din son lider av är sjukdomen missbruk. Han är egoistisk precis som alla missbrukare. Det är en progressiv sjukdom, den blir med tiden bara värre aldrig bättre, utan hjälp. Det är en dödlig sjukdom missbruk. Om du släpper honom nu till eget boende utan hjälp så kommer det säkerligen bli värre eftersom han har detta i sig och kan inte lösa det själv. Fråga om han har en vilja att sluta med drogerna och alkoholen. Har han det så ta honom till AA och NA. Fråga honom om han har några mål med sitt liv. Umgås och prata mer. Börja i någon sport ihop. Tänk också på att du just nu är medberoende i detta. Du kan få hjälp som anhörig på AL-ANON. De kan berätta för dig hur du ska göra. Aktivera sonen för han är inte i bra umgänge för antagligen är de han umgås med likadana. Du kan också kolla på "Ett drogfritt Sverige" hemsida där nykta missbrukare har föreläsningar i skolor för ungdommar, se vilken information som finns. Prata med din son om droger, att det skapar psykisk ohälsa och är man inte galen när man börjar så blir man det ju mer man intar en drog. Tillslut som blir det normalt att ständigt må dåligt, kickar uteblir och man kan aldrig må bra igen om man vänjer kroppen vid det där. Ring polisen om han är drogpåverkad. Det är olagligt och han kommer bli av med jobbet om polisen tar honom. Han måste ha hjälp. Fråga polisen vad du ska göra när sonen begår ett knarkbrott i ditt hem, be om hjälp. Han måste få vård och hjälp.

Anonym (Anonym 666)

Äldre 30 Jul 08:42

#6

Frustreradpappa skrev 2019-07-29 23:24:59 följande:

Jag har två söner på 16 och snart 19 år. Vi bor tillsammans med min sambo och hennes fyra barn (19, 17, och två på 12) i ett stort hus. Huset har vi planerat så att vi har varsin lägenhet där jag bor på övervåningen med mina söner och hennes barn där nere. Allt för att alla ska kunna ha sitt eget space. Vi har bott tillsammans i snart fyra år. Alla barnen är hos oss varannan vecka och vi har dem samtidigt.

Min äldsta son har under senaste året ändrat beteende. Jag har kommit på honom att röka gräs på sitt rum och det efter att jag kommit på honom en gång tidigare och han lovade dyrt och heligt att han inte skulle göra om det. Vid ett senare tillfälle erkände han att han även tagit kokain och extasy när han festat. Han dricker som om det inte var någon morgondag, varje gång. Kommer alltid hem svinfull. Vi har varit på MOA och han har pratat med dom. Han är bara social med sina kompisar. Han vill att allt ska vara på hans villkor, annars blir han sur. Väldigt egencentrerad. Ställer aldrig upp med hushållet utan att man får tvinga honom. Ligger, för det mesta, på sitt rum och glor på film.

Blir ganska aggressiv när han blir arg. Skriker och gormar.

Jag tror att han kan ha någon diagnos men det vägrar han att kolla upp.

Har fast jobb och håller på med körkortet.

Häromdagen, när det var hans mammas vecka, var vi bortresta. Han hade då lovat att ställa upp som kattvakt vid ett tillfälle. När jag ringer och kollar hur det går, får jag till svar att han orkar inte bry sig om kattjäveln. Jag säger ju självklart att det är riktigt dålig stil och får akut lösa problemet på annat sätt. Dagen efter, när vi är på väg hem, får jag höra att han ändå åkt hem till mej med sin tjej och är där. (trots att jag löst en annan kattvakt) Jag konfronterar honom och säger att dom får vara hos hans mamma eller hemma hos tjejen i stället. Och detta för att jag är besviken på honom. Han svarar med ?glöm det?. Jag förklarar, på ett vuxet sätt, att det är inte han som avgör om han kan stanna eller inte och jag avslutar med att det här är vad som gäller.

När vi senare kommer hem så ligger dem i hans säng och glor på film. Jag blir naturligtvis besviken och säger att jag tycker det är respektlöst av honom att inte lyda. Han svarar att ?ni kan dra härifrån?. Sedan kommer en massa taskigheter från honom varpå jag lessnar och tar hans laptop, fäller ihop den och går ner. Han rusar upp och skriker att han ska ?slå sönder mej?. Jag går upp och säger att är det det han vill så varsågod. Han har ett glas i handen och är väldigt hotfull. Jag gör inget alls utan att stå där och väntar på att kanske få mej en smäll eller värre.

Han går tillbaks till sitt rum och börjar kasta och välta saker. Sparkar sönder grejer. Sedan försvinner han ut.

Jag förstår att han mår dåligt och behöver hjälp.

Jag vill inte att han ska bo här förens han rett ut sina problem. Han bor nu hos sin mamma senaste veckorna.

Jag älskar honom och vill att vår vuxna relation ska bli bra. Så länge han bor hos mej så går den neråt i en ond spiral.

Har fler varit i samma sits som jag så kom gärna med synpunkter.

// Pappa med stor klump i magen :(

Tough love är något du också behöver. Din son är myndig och du försöker tala om för honom hur han ska leva sitt liv? Du nekar honom att vara i sitt eget hem för att du är bortrest? Du tar hans egendom och drar iväg med? Du förolämpar honom och förminskar hans känsloliv genom att påstå att han har en diagnos? Undra på att han är förbannad....

Du måste acceptera att din son gör sina egna val, och att du faktiskt inte har rätt att anmärka på det. Jag förstår att du oroar dig men du måste visa det på rätt sätt i rätt situation, t ex kring droger. Men det är han själv som väljer om han vill sova bort sina dagar, om han blir aspackad (som de flesta ungdomar), om han helst vill vara med kompisar (helt normalt) osv.

Dålig stil av honom att inte kunna ställa upp som kattvakt, men då vet du ju det inför framtiden.

Ta ett lugnt samtal där du förklarar att situationen inte fungerar längre, att det blir bäst om han flyttar ut för det är faktiskt dags att han får gå ut i vuxenlivet. Han måste skaffa eget boende, han har ju fast jobb så minst ett halvår har han haft på sig att leta. Jaha, men det är dags att stå på egna ben då.

Anonym (Misstänkt)

Äldre 30 Jul 10:38

#7

Frustreradpappa skrev 2019-07-29 23:24:59 följande:

Först lite bakgrund?.

Jag har två söner på 16 och snart 19 år. Vi bor tillsammans med min sambo och hennes fyra barn (19, 17, och två på 12) i ett stort hus. Huset har vi planerat så att vi har varsin lägenhet där jag bor på övervåningen med mina söner och hennes barn där nere. Allt för att alla ska kunna ha sitt eget space. Vi har bott tillsammans i snart fyra år. Alla barnen är hos oss varannan vecka och vi har dem samtidigt.

Min äldsta son har under senaste året ändrat beteende. Jag har kommit på honom att röka gräs på sitt rum och det efter att jag kommit på honom en gång tidigare och han lovade dyrt och heligt att han inte skulle göra om det. Vid ett senare tillfälle erkände han att han även tagit kokain och extasy när han festat. Han dricker som om det inte var någon morgondag, varje gång. Kommer alltid hem svinfull. Vi har varit på MOA och han har pratat med dom. Han är bara social med sina kompisar. Han vill att allt ska vara på hans villkor, annars blir han sur. Väldigt egencentrerad. Ställer aldrig upp med hushållet utan att man får tvinga honom. Ligger, för det mesta, på sitt rum och glor på film.

Blir ganska aggressiv när han blir arg. Skriker och gormar.

Jag tror att han kan ha någon diagnos men det vägrar han att kolla upp.

Har fast jobb och håller på med körkortet.

Det här får min bägare att rinna över:

Häromdagen, när det var hans mammas vecka, var vi bortresta. Han hade då lovat att ställa upp som kattvakt vid ett tillfälle. När jag ringer och kollar hur det går, får jag till svar att han orkar inte bry sig om kattjäveln. Jag säger ju självklart att det är riktigt dålig stil och får akut lösa problemet på annat sätt. Dagen efter, när vi är på väg hem, får jag höra att han ändå åkt hem till mej med sin tjej och är där. (trots att jag löst en annan kattvakt) Jag konfronterar honom och säger att dom får vara hos hans mamma eller hemma hos tjejen i stället. Och detta för att jag är besviken på honom. Han svarar med ?glöm det?. Jag förklarar, på ett vuxet sätt, att det är inte han som avgör om han kan stanna eller inte och jag avslutar med att det här är vad som gäller.

När vi senare kommer hem så ligger dem i hans säng och glor på film. Jag blir naturligtvis besviken och säger att jag tycker det är respektlöst av honom att inte lyda. Han svarar att ?ni kan dra härifrån?. Sedan kommer en massa taskigheter från honom varpå jag lessnar och tar hans laptop, fäller ihop den och går ner. Han rusar upp och skriker att han ska ?slå sönder mej?. Jag går upp och säger att är det det han vill så varsågod. Han har ett glas i handen och är väldigt hotfull. Jag gör inget alls utan att stå där och väntar på att kanske få mej en smäll eller värre.

Han går tillbaks till sitt rum och börjar kasta och välta saker. Sparkar sönder grejer. Sedan försvinner han ut.

Jag förstår att han mår dåligt och behöver hjälp.

Jag vill inte att han ska bo här förens han rett ut sina problem. Han bor nu hos sin mamma senaste veckorna.

Jag älskar honom och vill att vår vuxna relation ska bli bra. Så länge han bor hos mej så går den neråt i en ond spiral.

Har fler varit i samma sits som jag så kom gärna med synpunkter.

// Pappa med stor klump i magen :(

Har du/mamman misstänkt att han skulle kunna ha haft någon diagnos innan droger kom in i bilden och detta temperament framkom ? Eller har misstanke om diagnos kommit nu?

Min sambo har ADD och röker cannabis. Han röker någon gång under dagen för att det hjälper honom mot hans ADD. Blir han frustrerad eller stöter på problem har han lätt till att brusa upp och bli arg men efter ett tag så lägger det sig. Han röker inte när han blir frustrerad och arg utan han kanske tar nåt bloss på morgon och sen på eftermiddagen.

Nu förespråkar jag inte cannabis !! Det är olagligt och fel och jag menar inte att det är ok att din son använder det, men om han skulle ha en diagnos som adhd / ADD så blir det ett lugn i deras kropp. Din son verkar bara vara aggressiv. I flera länder där cannabis är lagligt så används det som medicin vid dessa diagnoser istället för Ritalin eller andra amfetamin preparat som vi har i Sverige. Att han sen tar tyngre droger också verkar mer vara ett tecken på att han har tappat kontrollen helt och behöver hjälp. Gör en LVU så han kan få hjälp innan det går för långt.

Tråkigt när han ändå sköter jobb och håller på med körkort. Är han likadan hos mamman eller är det bara hos dig?

nihka

Äldre 30 Jul 10:52

#8

Anonym (Anonym 666) skrev 2019-07-30 08:42:18 följande:

Tough love är något du också behöver. Din son är myndig och du försöker tala om för honom hur han ska leva sitt liv? Du nekar honom att vara i sitt eget hem för att du är bortrest? Du tar hans egendom och drar iväg med? Du förolämpar honom och förminskar hans känsloliv genom att påstå att han har en diagnos? Undra på att han är förbannad....

Du måste acceptera att din son gör sina egna val, och att du faktiskt inte har rätt att anmärka på det. Jag förstår att du oroar dig men du måste visa det på rätt sätt i rätt situation, t ex kring droger. Men det är han själv som väljer om han vill sova bort sina dagar, om han blir aspackad (som de flesta ungdomar), om han helst vill vara med kompisar (helt normalt) osv.

Ett myndigt barn som bor hemma hos sina föräldrar har inga särskilda "myndiga" rättigheter i hemmet. Han kan göra sina "egna val" och leva sitt "eget liv" när han också har ett eget hem och ett eget liv. Först då kan han välja att inte delta i hushållet, ligga i sängen hela dagarna medan han ser på film och röker på, när han själv får ta konsekvenserna för sitt leverne. Tills dess är det föräldern som ytterst bestämmer och den mängd medbestämmande barnet har är i proportion till den mängd ansvar barnet klarar av/vill ta - i det det här fallet näst intill inget.

nihka

Äldre 30 Jul 10:58

#9

Frustreradpappa skrev 2019-07-29 23:24:59 följande:

Först lite bakgrund?.

Jag har två söner på 16 och snart 19 år. Vi bor tillsammans med min sambo och hennes fyra barn (19, 17, och två på 12) i ett stort hus. Huset har vi planerat så att vi har varsin lägenhet där jag bor på övervåningen med mina söner och hennes barn där nere. Allt för att alla ska kunna ha sitt eget space. Vi har bott tillsammans i snart fyra år. Alla barnen är hos oss varannan vecka och vi har dem samtidigt.

Min äldsta son har under senaste året ändrat beteende. Jag har kommit på honom att röka gräs på sitt rum och det efter att jag kommit på honom en gång tidigare och han lovade dyrt och heligt att han inte skulle göra om det. Vid ett senare tillfälle erkände han att han även tagit kokain och extasy när han festat. Han dricker som om det inte var någon morgondag, varje gång. Kommer alltid hem svinfull. Vi har varit på MOA och han har pratat med dom. Han är bara social med sina kompisar. Han vill att allt ska vara på hans villkor, annars blir han sur. Väldigt egencentrerad. Ställer aldrig upp med hushållet utan att man får tvinga honom. Ligger, för det mesta, på sitt rum och glor på film.

Blir ganska aggressiv när han blir arg. Skriker och gormar.

Jag tror att han kan ha någon diagnos men det vägrar han att kolla upp.

Har fast jobb och håller på med körkortet.

Det här får min bägare att rinna över:

Häromdagen, när det var hans mammas vecka, var vi bortresta. Han hade då lovat att ställa upp som kattvakt vid ett tillfälle. När jag ringer och kollar hur det går, får jag till svar att han orkar inte bry sig om kattjäveln. Jag säger ju självklart att det är riktigt dålig stil och får akut lösa problemet på annat sätt. Dagen efter, när vi är på väg hem, får jag höra att han ändå åkt hem till mej med sin tjej och är där. (trots att jag löst en annan kattvakt) Jag konfronterar honom och säger att dom får vara hos hans mamma eller hemma hos tjejen i stället. Och detta för att jag är besviken på honom. Han svarar med ?glöm det?. Jag förklarar, på ett vuxet sätt, att det är inte han som avgör om han kan stanna eller inte och jag avslutar med att det här är vad som gäller.

När vi senare kommer hem så ligger dem i hans säng och glor på film. Jag blir naturligtvis besviken och säger att jag tycker det är respektlöst av honom att inte lyda. Han svarar att ?ni kan dra härifrån?. Sedan kommer en massa taskigheter från honom varpå jag lessnar och tar hans laptop, fäller ihop den och går ner. Han rusar upp och skriker att han ska ?slå sönder mej?. Jag går upp och säger att är det det han vill så varsågod. Han har ett glas i handen och är väldigt hotfull. Jag gör inget alls utan att stå där och väntar på att kanske få mej en smäll eller värre.

Han går tillbaks till sitt rum och börjar kasta och välta saker. Sparkar sönder grejer. Sedan försvinner han ut.

Jag förstår att han mår dåligt och behöver hjälp.

Jag vill inte att han ska bo här förens han rett ut sina problem. Han bor nu hos sin mamma senaste veckorna.

Jag älskar honom och vill att vår vuxna relation ska bli bra. Så länge han bor hos mej så går den neråt i en ond spiral.

Har fler varit i samma sits som jag så kom gärna med synpunkter.

// Pappa med stor klump i magen :(

Prata ihop dig med mamman. Ni kan inte komma framåt om det inte finns en samsyn och en gemensam handlingsplan utan killen kommer att komma och gå och stanna där det för tillfället är mest kravlöst och där han kan fortsätta med sitt destruktiva liv ifred.

Anonym (Anonym 666)

Äldre 30 Jul 11:07

#10

nihka skrev 2019-07-30 10:52:35 följande:

Ett myndigt barn som bor hemma hos sina föräldrar har inga särskilda "myndiga" rättigheter i hemmet. Han kan göra sina "egna val" och leva sitt "eget liv" när han också har ett eget hem och ett eget liv. Först då kan han välja att inte delta i hushållet, ligga i sängen hela dagarna medan han ser på film och röker på, när han själv får ta konsekvenserna för sitt leverne. Tills dess är det föräldern som ytterst bestämmer och den mängd medbestämmande barnet har är i proportion till den mängd ansvar barnet klarar av/vill ta - i det det här fallet näst intill inget.

Nä nä så funkar det inte. Oavsett att killen fortfarande bor hemma så kan inte pappan stå med pekpinnar om hur länge han får sova om dagarna, hur mycket han får slöa med filmer osv. Skulle du säga samma sak om han vore 29 och av någon anledning var tvungen att bo hemma en längre period? Han är myndig och har all rätt att bestämma över sitt eget liv. Det betyder inte att han inte ska hjälpa till i hemmet, men det är en helt annan fråga. Sköter han sin del av hushållet (vad pappan nu förväntar sig) så ska övriga skita i vad han gör så länge det inte skadar dem, t ex att röka på där är inte ok.

Jag vill att min 19-åring flyttar

INNEHÅLL