Söderlund skrev 2019-08-27 17:28:50 följande:
Det är inte alls ett märkligt resonemang!
Däremot är ditt svar jävligt märkligt och oempatiskt och visar på noll förståelse över hennes situation.
Jag känner igen mig i EXAKT vartenda ord. Att vara i ofrivillig barnlöshet är det svåraste jag någonsin gått igenom. Det är som att befinna sig i djup kris som du inte vet när, om, eller hur den ska sluta. En vanlig kris följer ett visst mönster, inte i barnlöshet. Här kastas man mellan hopp, förtvivlan, glädje, sorg och rädsla hela tiden. Att bli arg, frustrerad, ledsen, avundsjuk och deprimerad är en reaktion på krisen man befinner sig och DET ÄR HELT NORMALT. För det är ingen jävla semester man lever i när man ser ens kanske största dröm i livet försvinna längre och längre ifrån en.
Nej fy, TS jag förstår dig. Och jag lider med dig. Jag vet hur ont det gör. Hur orättvist det är. Hur arg man blir. Hur sorgen kan äta upp en inifrån. INGET av det du känner är fel eller konstigt, utan en reaktion på vad du går igenom. På något sätt samlar man ihop sig och försöker igen. Och igen. Och igen. Hur vet jag inte.
Jag vet nog precis hur det känns! Men åldersfixeringen tycker jag är märklig. Att längta efter barn är en sak, men att hänga upp det på en viss ålder?!
Tyckte inte mitt svar var så okänsligt. Hade det varit snällare att skriva att jag också är för gammal och att det snart är försent? Är det en tröst?
Är det inte bättre att fokusera på dom bitar som är positiva?! Att åldern faktiskt bara är en siffra?
