Är det verkligen något att fundera över?! Dina barn misshandlas, kränks och är livrädda och du står och velar? Ditt jobb som mamma är att skydda dina barn. Kan/vill du inte det är det bättre att de flyttar hem till sin pappa eller ett familjehem
Hur du än vänder och vrider på det, så är pojken i detta skede våldsam, bitrr och slåss. Visst kan man förändra beteende, men OM det kommet hända, så lär det inte hända nu eller närmaste tiden. Finns inga garantier på att det någonsin kommer hända.
Och nu skriver du på slutet väldigt mycket "du" måste fundera på hur "du" vill ha det. Sanningen är att hon måste fundera på vad som är bäst för barnen! Hennes barn! Och det är inte ett att ett nytt aggressivt barn flyttar in! Förändringen hos barnet bör ske innan barnet och pappan flyttar in. Och inte heller pappan verkar kunna se att det finns andra än hans son..
Visst kan man förklara för sina barn varför den andra pojken gör så här. Men det ändrar inte det faktum att dom är rädda. Han slåss oavsett om dom vet varför.
Det liksom förändrar inget.
Pojken och pappan bör ju få den hjälp dom behöver. Men ts barn behöver få ha den frid i hemmet dom alltid haft. Är svårt nog för barn att anpassa sig till en ny familj i hemmet. Men att anpassa sig till en ny familj och att ständigt behöva vara på sin vakt..det är inget som är notmalt eller ska accepteras. Och allt detta pga av att mamma blev kär?
Det är ju helt ditt val, och utifrån ditt inlägg verkar det ju luta åt att det blir en separation ändå till sist. Fine.
Med det sagt, så ser jag hos dig en fördomsfull inställning till barn med funktionshinder av typen NPF när du anser att de ska bemötas på samma sätt som andra barn som har bättre möjligheter till reglering. Jag undrar om du har samma inställning till handikappade barn i rullstol, ex.vis. Menar du att de också ska förväntas klara av andra saker som vanliga barn klarar av, gå i trappor, hänga sin rock på kroken längst upp, o.s.v. Ska samma regler gälla för dem som för andra? En väldigt märklig inställning i så fall.
Du visar därtill en hel del okunskap om du tror att LAB innebär att man viftar undan dåligt beteende och att man ställer det ena barnets välmående mot det andra. Att du inte vill ta till dig av forskning och empiri kring psykologiska förklaringsmodeller är för mig obegripligt.
Med en sådan rigid inställning kanske det i sig är ett argument till att inte bli tillsammans med en person som har ett mer vetenskapligt och utforskande tänk kring barns uppfostran.
Det är intressant att du tar upp den aspekten.
Faktum är att det det handikappade barnet kan ju på samma sätt också bli frustrerad av att inte nå upp till de orimliga krav som ställs, och därmed också utsätta sin omgivning för hot och våld.
Det är inte så att barn med NPF är onda och vill andra människor illa och därför tillgriper våld. Barnets funktionshinder gör att det inte klarar av att hantera situationen, och då tar det sig våldsamma uttryck. En lösning är då att man ändrar kraven, undviker situationer där kraven på barnet blir för höga (du går inte till klätterplank med ett barn i rullstol) och andra strategier som fungerar för att bryta det impulsstyrda beteendet. Helt enkelt använder LAB.