Måste ni ses med barn? Tills den dagen hans barn är utredd och fått strategier och kanske medicin för att umgänget med dina barn ska funka skulle jag inte låta dem träffas om jag var du (och din pojkvän, alla barnen far ju illa i detta).
Det är precis på det sättet jag känner, jag vill inte leva ett halvt liv tillsammans. Särbo är inte ett alternativ.
Jag ville leva ett liv tillsammans, men precis som du skriver är frågan vad det blir för liv. Är jag redo att ta mig an det jobbet och genom det också åsidosätta mina egna barn (tidsmässigt, vilket blir ett direkt resultat av det) och därutöver också tolerera att han slår mina barn. Jag tror inte jag kan göra det. Önskar att det fanns en lösning, funderar på vilken effekt medicinering hade fått. Det måste finnas sätt att tygla aggressiviteten.
Jag skrev här för att jag hade samma åsikt som många av er har, att jag inte kan låta barnen utsättas för det här. Att det är att sätta barnen i andra hand.
Men jag måste säga att jag på sätt och vis var jag lika förberedd på motsatt reaktion, för något inom mig säger att det är hemskt att lämna en relation på grund av ett barn som i grunden behöver hjälp.
Förskola och skola hanterar barn med liknande problematik och får det att fungera.
Om det här var barnens biologiska bror hade tonen varit helt annorlunda. Då hade vi varit tvungna att lösa det efter bästa förmåga.
Nu är det inte på det viset, jag kan välja.
Jag vet två saker, det ena är att det inte går att kombinera barnen nu och det andra är att det skulle kunna ändra sig på sikt, om rätt hjälp sätts in. Jag behöver inte akut fatta beslut om framtiden. Däremot kan jag inte vänta på en förändring i år. För mig är det viktigt att bli en familj och som någon av er skrev får jag inte det jag vill ha ut av livet genom att ha en relation varannan vecka. Men det beslutet behöver jag inte ta nu.
Tack till er som kommit med värdefulla tips. Idén om att vi kan ha veckor som överlappar varandra hade jag inte tänkt på själv. Det kan vara en lösning en tid.