Anonym (Hon) skrev 2019-07-16 08:38:03 följande:
Min sambo kunde också bli helt galen om han kände sig kritiserad. Det var alltid jag som *startade*
Han skrek när jag försökte prata, han stängde in sig och var tyst i flera dagar, ibland gjorde han även slut.
Jag försökte på alla sätt få honom att förstå men han bara tolkade mig på sitt egna kränkta sätt.
För ca 1 år sedan när han gjorde slut igen så bestämde jag mig för att jag inte kan leva sådär. Jag vill ha en fin relation där man kan prata om allt. Så jag bestämde mig för att detta var sista gången. Så jag började leta lägenhet/ sov borta.
Försökte inte prata med honom.
Då hörde han av sig tillslut och bad om ursäkt.
Jag förklarade att jag inte vill mer. För jag vet att om jag förlåter honom så kommer det att hände igen och igen och jag vill inte leva i en relation där jag trippar på tå i rädsla för att han ska börja skrika och gapa.
Det är slut på riktigt nu.
Han satt hemma ensam ett tag och sedan började hans beteende gå upp för honom. Han förklarade exakt för mig alla fel han gjort och att han tycker att det är avskyvärt. Jag gav honom en chans till. Vi bestämde oss för att börja kommunicera.
Boka in möten där vi ska utvärdera hur vi känner/mår.
All hans ilska är borta. Vi har inte bråkat sedan den dagen. 1 år sedan.
Du måste visa att du menar allvar. Kan han inte hantera sina problem själv så får han gå på KBT. Det kommer inte bli bättre annars.
Jag upplever precis samma som TS och har levt i relationen i fem år. Två barn tillsammans. För en vecka sedan så sa jag att jag vill separera. Vi har försökt med familjerådgivning i flera år och i våras så sa jag tydligt att om han inte slutar med de kränkande kommentarerna så fort jag har en annan åsikt än honom så kommer jag att lämna. Det har nu visat sig att han inte ens hört vad jag sagt hos familjerådgivningen trots att vår rådgivare till och med upprepat - det är väldigt viktigt att du lyssnar vad hon säger nu. Han har istället hakat upp sig på att han känner sig kränkt då det inte enbart kan vara hans fel.
Men när jag sa att jag tittat på en lägenhet, tog av mig min förlovningsring och bröt förlovningen, först då gick det upp för honom. Han sa att han blev chockad och att han inte fått en chans att ändra sig. Men precis som du, anonym (hon) nämner så var det första gången någonsin han bad om ursäkt och man märkte faktiskt att han menade det. Han sa att han inte känner igen sig själv och har gått med på att söka hjälp. Jag har gått med på att stötta honom i det och därför ge honom en sista chans under förutsättning att han står vid sitt ord och fanatiskt tar hjälp.
Blir så glad av att läsa din kommentar, anonym (hon), tidigare har jag aldrig lyckats höra någon där det faktiskt ändrat sig men din historia ger hopp. Jag vet att de flesta har svårt att ändra sitt beteende men vår historia verkar lika och jag hoppas att även min partner ska kunna ändra på sig. Går det att komma i kontakt med dig? Skriv gärna till mig i pm, tack!!
