Jag tycker att "Mansbebis"-begreppet för debatten åt fel håll. Att kalla somliga män för mansbebisar är i min värld något som hör dåtiden till. Jag börjar genast tänka på kvinnor som accepterar ojämlikheten samtidigt som de skämtar och nedvärderar mannen för att kunna stå ut.
Därtill går det inte att försvara sig om någon kallar en för mansbebis. Hur mycket man än har diskat, städat, tvättat och tagit hand om barnen kan man ändå få det epitetet i ansiktet, och ingen tror en om man försöker hävda motsatsen. Man är en man, och därmed är man också en mansbebis, särskilt om en kvinna påstår det.
Begreppet tycks snarare handla om att förmedla en sorts manshat än att uppmuntra män till att ta ett jämlikt ansvar i hemmet. Det är ett icke falsifierbart vapen att ta till i vilket sammanhang som helst och slå någon i huvudet med.
Jag tänker också att många av jämlikhetskonflikterna i relationer handlar om andra saker än jämlikhet. Kanske männen inte är lika bra som kvinnor på omvårdnad, och inte ser behovet av städning på samma sätt som kvinnor. Synen på vad som bör prioriteras och som är viktigast kan skilja sig åt mellan könen samtidigt som båda tycker att sysslorna ska fördelas rättvist. Då blir det fel att kalla mannen för mansbebis, eftersom det då riktar in sig på att orsaken till problemen handlar om mannens brist på jämlikhet när det mer sannolikt handlar om olika prioriteringsvärderingar.
Att dessutom också dra in min mamma i tråden visar än mer på hur rätt jag har i mitt påstående. Jag tror knappast det är jag som är mest kränkt här. 