Ekonomin efter föräldraledigheten?

Frågar du din man om lov om du vill eller behöver gå ned i tid? Det låter osunt. 75% är ju ändå mycket arbetstid.

Barnet är vårt gemensamma barn. Jag ar varit föräldraledig 100% och pappan inget. Vi var överens om detta och har valt att ha det så, det behöver inte diskuteras.

Angående (Rut)?s ide om kreditkort och att lägga allt i en pott och hålla koll på räkningen, det tycker jag låter bökigt då det inte är våra pengar. Varför använda kredit när vi har pengar, även om hela räkningen betalas direkt? Sen hålla koll hit och dit... nja. Inte för oss!

Fick frågan ?Frågar du din man om lov om du vill eller behöver gå ned i tid? Det låter osunt. 75% är ju ändå mycket arbetstid.? Av Mimmi men förstår inte riktigt. Har inte bett om lov, det behövs inte utan jag har sagt att jag tycker det behövs för jag förlorar annars mycket tid med barnet på vardagarna pga mina arbetstider, att gå ner i tid löser det. Till en början men på silt komme jag ju jobba 100% igen. Vet ej hur länge jag vill jobba 75%, beror lite på inskolning.

Vad är osunt? Han har tjänat mest och då jobbat mer

Fick även frågan ?Att du går ned i tid med 25 % ger det någon annan fördelning på hemarbetet eller förväntas du "bara" ta hand om barnet på den 25 % tiden du har hemma istället för på jobbet?? Av mm. Detta beror helt på vilka arbetstider jag får framöver, de är en diskussion med arbetsgivaren om det just nu

Hitills har jag mest gillat modellen av att betala ?procentuellt?, om han tjänar 60% av hushållens inkomst betalar han 60% av utgifterna! Men det är lite bökigt då vissa utgifter är rörliga

Jag tycker man tar så stora beslut gemensamt och pratar igenom vilka förväntningar som kanske kan finnas från olika parter så man är överens om upplägget.

Någon skrev att hon aldrig lägger sig i hur hennes man jobbar. Det låter ganska osunt tycker jag. Jag och min partner har båda jobb där vi skulle kunna både resa mycket och jobba väldigt mycket övertid om vi vill. Jag kollar alltid av om det är OK att jobba i en annan stad en dag. Jag kan alltid säga nej till jobbet om att åka den dagen.

Om jag åker innebär det att min partner får både lämna och hämta och det påverkar ju dens dag ganska mycket, därför kollar vi alltid av sånt med varandra. Samma sak med övertid. Jag tycker inte det är OK att min partner bara dyker upp vid 21 och säger, "Jo, hade lite att göra, jobbade över." Vi kollar av sånt med varandra först. Självklart skulle vi kunna lägga in veto mot varandra om övertid eller resor i jobbet, men vet du vad, det har vi aldrig gjort, vi har alltid löst det, men alltid haft en diskussion innan så vi vet vad som gäller.

Nä du frågade vad hennes man tyckte om att hon gått ned i tid. Som om att det inte är hennes beslut.

Haha det här är ju komiskt. Redan i mitt första inlägg till dig skrev jag att det är rätt självklart att man diskuterar saker som är av betydelse med sin partner. Och du liksom agerar papegoja till mig.

Däremot är det sällan jättekänsligt hur många procent man jobbar. Det brukar särskilt inte skapa problem i vardagen att man går ner lite i tid.

Det jag reagerade på var att din första tanke i detta ämne är att ts nog gjort fel och överraskar sin partner med detta. Ganska off topic. Som om att det är något som brukar vara ett problem hos dig.

Om man av någon anledning inte är överens så får man ju hitta lösningar. Båda kan gå ned i tid om det är så att det är barnet man tänker på. OM den ene hatar sitt jobb och det är anledningen får man stötta och hitta utvägar på det. Jag säger inte att man ska tvinga någon att jobba heltid, jag säger att man ska vara överens om upplägget.

OM det är så att man t.ex mår dåligt på jobbet och den andre inte vill stötta i det och "vill tvinga en att jobba heltid" när man har en chans att lagligt gå ned i tid, ja, då hade jag lämnat det förhållandet. Kan man inte kompromissa, se varandras sida och bli överens i så här pass stora frågor i livet, då passar man nog inte ihop.

Du får naturligtvis göra som du vill. Men jag hoppas du tycker jag kan få göra som jag vill också. Du och jag har helt enkelt olika åsikter i dessa frågor och vi kommer troligen aldrig bo ihop.

Om man av någon anledning inte är överens så får man ju hitta lösningar. Båda kan gå ned i tid om det är så att det är barnet man tänker på. OM den ene hatar sitt jobb och det är anledningen får man stötta och hitta utvägar på det. Jag säger inte att man ska tvinga någon att jobba heltid, jag säger att man ska vara överens om upplägget.

OM det är så att man t.ex mår dåligt på jobbet och den andre inte vill stötta i det och "vill tvinga en att jobba heltid" när man har en chans att lagligt gå ned i tid, ja, då hade jag lämnat det förhållandet. Kan man inte kompromissa, se varandras sida och bli överens i så här pass stora frågor i livet, då passar man nog inte ihop.