Ångrar mig

Kära TS, förstår precis hur du känner dig....skulle kunnat vara jag som skrivit det du skrivit. Är några månader sedan jag gjorde abort och jag är fortfarande ledsen och gråter även i bland, men det går tyvärr ej vrida tiden tillbaka....hur mkt man än önskar att det gick! 

Jag hoppas (och tror) att din ångest du känner i dag kommer att försvinna allteftersom. Du är full av hormoner just nu så här nära aborten och det gör att det känns svindlande och fruktansvärt när du nu så här dagen efter insett att du velat haft kvar det liv som växte inom dig. När hormoner har försvunnit ur kroppen och det gått någon vecka så kommer du att känna en sorg fortfarande, men förhoppningsvis inte känna den ångest du känner i dag.

Som någon annan skrev, försök så snart du kan att ringa din VC för att få någon att prata med (inte bara en gång utan så många ggr som du kan tänkas behöva.). Du måste få sörja och få utlopp för din ånger. Har du någon i din närhet som du kan prata med såsom din kille så prata och gråt ut i hans famn så mkt du bara kan.

Önskar jag kunde ge dig en kram och säga att det kommer att kännas lite bättre med tiden. Därefter får man helt enkelt lära sig leva med en sorg & saknad efter något som man gärna skulle haft hos sig, men det är en annan sorts sorg som heller inte är rolig...men som inte river sönder en inombords som det gör från början. Det går att fungera till vardags efter ett tag, och det är att ta sig fram dag för dag och på så vis till slut mellan sorgen också kunna börja skratta och le åt saker man tidigare uppskattat. Jag vet att man inte känner så från början.....det är bara som ett svart hål inom mig.....men det går att få må lite bättre bara man också vill våga se framåt och inte fastna i vad som varit alltför mycket. 

Gör en minneslund hemma eller om du har trädgård. Kan vara en blomma du köper och pysslar om. Ett ljus som du kan tända när det känns jobbigt osv osv. Det kan kännas fint när sorgen tränger sig på för mycket. 

Jag är ledsen för din skull att din tråd inte känns som om den är postad i känsliga rummet, där "gnäll & gnabb" i trådar där sorg finns med inte borde förekomma. Däremot har jag full förståelse att en del helt enkelt inte upplever en abort som något jobbigt medans andra mår jättedåligt. Respekt gentemot varandra däremot, självklart, här i känsliga rummet. 

Ta hand om dig, kram!

Visst är det så, att det som du skriver är sant att det alltid är skönt att veta att det finns flera som går / gått igenom samma saker som orsakat sorg som nog känns ungefär lika, skulle jag tro.

Håller tummar för att du får hjälp att bearbeta det som hänt genom din terapeut, bra där . 

Känner igen mig i det du skriver att det kan vara svårt att prata med den andre inblandade (pappan...). De kan aldrig veta hur det känns att vara gravid och att livet försvinner ur ens kropp och lämnar ett stort mörkt tomhål....Finns säkert män som försöker förstå...Men min man är det jättesvårt att prata med, han är mest ledsen för att jag är ledsen och det tar tyvärr stopp när vi börjar prata om hur hela den här karusellen blev från början till slut. Men, där är jag ändå tacksam att jag också vänt mig till en utbildad inom krishantering, får mkt stöd och hjälp där som tack och lov får mig till att börja se att jag fortfarande har mkt annat kvar i livet som är värt att leva för . 

Hoppas du kommer slippa ångesten i alla fall....den upplevde jag också och det var jättehemskt! Var snäll mot dig själv och anklaga inte dig själv för det som hände....Många tycker säkert att det är konstigt att man kan göra en abort och sedan känna att det blev fel. Men om livet vore så lätt jämnt så skulle man aldrig lära sig av sina stora misstag. Livet är inte en dans på rosor, men efter regn kommer alltid solsken och jag hoppas att vi båda bara det har gått en längre tid mår så bra som vi trots allt har rätt till att må, även om vi inser att vi begått ett stort fel i våra liv.

Kram tillbaka!

 Fint att den där värsta hemska ångesten börjar lätta på sitt grepp.
Och hoppas det känns ännu bättre när du får hjälp att samtala med din terapeut. 
Kom i håg att du aldrig är ensam om att känna samma känslor som du gjort, gör och kommer att göra, det finns flera och kommer att komma flera efter dig / oss.

Återigen, ta hand om dig och hoppas du får ett lyckligt liv där du till slut kan lägga det du varit med om i din icke roliga ryggsäck (låt de inte få alltför stort utrymme där, du kommer ju alltid bära med dig dom), och så låter du fylla den andra ryggsäcken med en massa glädje längs livet som får lov att ta större plats och som du också ska se till att plocka fram med jämna mellanrum .

Allt gott framöver till dig från mig