Min 7 åring

Hej.

Detta blir verkligen sista utvägen när jag inte direkt har någon i min omgivning att rådfråga. Men såhär:

Min 7 åriga dotter har verkligen kommit in i "lilla" tonåren. Hon är glad och sur om vart annat kanske lite oftare sur. Jag som då är mamma börjar fundera och reflektera, är det något fel? Ska det vara såhär? Mår hon dåligt? Ger jag henne för lite tid? osv... När jag frågar henne själv om det är något så är det nej men så kan det bara vara något ur luften typ att hon har tråkigt eller att en kompis sagt något osv. Funderar på om man ska ha lite egen tid med henne 1 eller 2 gånger i månaden inget som är direkt vanligt hos oss att man gör något själv för småsyskonen ska alltid vara med. Känns som vi inte står varandra så nära som vi gjort innan och det är bara argt och surt. Vad tror ni? Är era 7 åringa likadana hur hanterar ni det? Gärna snälla tips och råd.

Barbro45

Äldre 25 Jun 20:52

#1

Det händer mycket i kroppen och själen i 6-7års åldern. Man är liten och vill kramas för att ett ögonblick senare explodera eller bli sur som citron utan att omgivningen kan fatta varför. Det kommer att gå över, det är en jobbig period både för barnet och föräldrarna. Bäst att hela tiden vara den trygga hamn som behövs när allt stormar. Att göra praktiska saker tillsammans brukar fungera bra, baka, gå på loppis för att hitta roliga saker till hemmet, cykla nånstans med fika. Att försöka prata om det som händer brukar inte fungera så bra, de har ofta inte riktigt ord för vad de upplever.

En liten tröst, enligt min erfarenhet brukar de barn som har en stormig lilla tonåren få det betydligt lugnare i riktiga tonåren.

... tala ofta om hur mycket du älskar henne, hur glad du är för att hon finns. Hon behöver höra det då hon vet att hon ofta är jobbig.

SandraS23

Äldre 25 Jun 21:58

#2

Barbro45 skrev 2019-06-25 20:52:13 följande:

Det händer mycket i kroppen och själen i 6-7års åldern. Man är liten och vill kramas för att ett ögonblick senare explodera eller bli sur som citron utan att omgivningen kan fatta varför. Det kommer att gå över, det är en jobbig period både för barnet och föräldrarna. Bäst att hela tiden vara den trygga hamn som behövs när allt stormar. Att göra praktiska saker tillsammans brukar fungera bra, baka, gå på loppis för att hitta roliga saker till hemmet, cykla nånstans med fika. Att försöka prata om det som händer brukar inte fungera så bra, de har ofta inte riktigt ord för vad de upplever.

En liten tröst, enligt min erfarenhet brukar de barn som har en stormig lilla tonåren få det betydligt lugnare i riktiga tonåren.

... tala ofta om hur mycket du älskar henne, hur glad du är för att hon finns. Hon behöver höra det då hon vet att hon ofta är jobbig.

Tack för ditt svar! Det kommer jag läsa många gånger just för att påminna mig själv. Du har säkert helt rätt i det du säger. Tack för att du förstår mig. Jag säger ofta till min dotter att jag älskar henne och att hon är bra och duger som hon är. Men det jag får tillbaka då är lite halv surt jag vet du säger det jämt men jag kommer inte sluta säga det för det. Tack åter igen. Glad sommar.

elsi

Äldre 26 Jun 15:48

#3

SandraS23 skrev 2019-06-25 19:13:08 följande:

Hej.

Detta blir verkligen sista utvägen när jag inte direkt har någon i min omgivning att rådfråga. Men såhär:

Min 7 åriga dotter har verkligen kommit in i "lilla" tonåren. Hon är glad och sur om vart annat kanske lite oftare sur. Jag som då är mamma börjar fundera och reflektera, är det något fel? Ska det vara såhär? Mår hon dåligt? Ger jag henne för lite tid? osv... När jag frågar henne själv om det är något så är det nej men så kan det bara vara något ur luften typ att hon har tråkigt eller att en kompis sagt något osv. Funderar på om man ska ha lite egen tid med henne 1 eller 2 gånger i månaden inget som är direkt vanligt hos oss att man gör något själv för småsyskonen ska alltid vara med. Känns som vi inte står varandra så nära som vi gjort innan och det är bara argt och surt. Vad tror ni? Är era 7 åringa likadana hur hanterar ni det? Gärna snälla tips och råd.

Jag tycker att barnen sällan berättar något på en rak fråga om något är fel. Men om man stannar kvar och småpratar om lite ditt och datt så kan an få lite mer svar. Och i den åldern kan man bli väldigt ledsen och upprörd över saker som inte är så allvarliga för en vuxen: som att bästisen inte lekte med en idag på fritids, eller att man haft tråkigt idag, eller att nåt inte blev som man tänkt sig. Min dotter, som nu är lite äldre än din, blir också väldigt mycket mer ledsen över saker när hon är trött och/eller hungrig. Så på kvällen när hon är trött kan hon uttrycka att ingen gillar henne, alla vill henne illa osv. Och sen när hon sovit gott så är allt lugnt igen och hon ser lite mer nyanserat på det som händer.

Men om du misstänker att nåt oroar din tjej så skulle jag föreslå lite egentid så att hon får id att öppna sig ifall nåt sitter en bit in. Promenader tycker jag är bra, man pratar ofta lättare om man går bredvid varann och bara småpratar än om man sitter mittemot och försöker fråga om nåt specifikt.

Man kan också öppna med något som man tror att det är, tex "så Nina var lite dum med dig idag...?" Och så kanske hon nappar och berättar nåt som tynger henne. Och om det som ev tynger henne är allvarligt i hennes värld men lite mindre allvarligt i din värld så ska du ta henne på allvar, men inte förstora upp det hela. Prata om att bästisen kanske inte menade det hon sa, ge exempel på när nån sagt nåt elakt när man var arg och sen ångrade sig, påminn om de gånger det varit bra även om det blev dåligt just den här gången.

Om det däremot är något allvarligt som tynger henne så måste du vara beredd att ta emot det och fundera över vad du kan göra.

Min 7 åring

INNEHÅLL