Klättermusen skrev 2019-07-22 12:08:53 följande:
Jag har några frågor jag undrar över och jag hoppas det är okej, jag skulle verkligen uppsatta om du orkade svara. Hur var din son med närhet? Ville han bli buren mycket och/eller gillade närhet eller trivdes bäst själv och var nöjd själv längre stunder? Upplevde du att han va en glad eller gnällig/skrikig bebis? Reagerade han om han lämnades själv en "liten" stund? Jollrade din son? Pekade han? hade han pincettgrepp?
Hej igen!
Svarar här på frågorna. Är dålig på datorer så jag klippte över dem så jag kan svara på dem i tur och ordning. :)
Vår son skrek hur mycket som helst när han var liten och före han kunde gå. Det var för att han avskydde att ligga still. Han ville alltid att något skulle hända, ja att något intressant skulle hända. Han ville gärna bli buren så han kunde se omgivningen men vände sig inte åt mitt ansikte utan utåt och blickade mot andra saker. När jag tittar på foton idag från den tiden ser jag hur jag och min man verkligen söker honom på bilden och försöker vara jättepositiva och roliga för att han ska se oss och och få hans kontakt men kontakten med honom blev väldigt kortvarig i alla fall. Idag vet jag ju varför och mera hur vi skulle gjort för att effektivisera upp betydelsen av att titta på någon. Det har ju en mening, att titta på varandra. Det ska gynna individen till kommunikation , inlärning osv.
Han tyckte alltså om att vara i famnen men det var inte så mycket för själva kroppskontakten utan för att få göra saker (det hänger kanske ihop lite, men vad vet jag... det är mycket man inte vet efter 12 år i allt detta..). Jag bar honom jämt.
Med tiden så blev det här med kroppskontakt besvärligare. Jag vet inte om det har och göra med att han är så rastlös. När han blev större tyckte han mera om att brottas och när han får fasta grepp runt sig. Att man liksom tar tag i honom tydligt och bestämt.
Han lärde sig aldrig att leka och höll istället på med fransar på mattor och filtar. Han kunde sitta med dem länge men tittade var vi föräldrar var många gånger. Vi lämnade honom inte ensam länge just för att det inte kändes rätt. Vi satt alltid där med honom fast vi inte fick hans kontakt och lämnade honom bara när det skulle göras något annat ( vi växlade mycket, jag och min man). Han var en fruktansvärd gnällig och skrikig bebis. Jag vet att jag längtade så efter den dagen då han skulle kunna prata så man kunde begripa sig på honom utan att hålla på och gissa vad allt skrikande betydde (det gick ju inte att tolka skriken på något vettigt sätt, ena gången var det det ena men andra dagen var det på ett helt annat sätt så jag kunde aldrig se något mönster i varför allt blev så skrikigt och illa hela tiden). Idag vet jag att just detta växlande känslotillstånd var en stor anledning till varför han sedan utreddes så tidigt. De började utreda honom vid 10 månader och 7 månader senare visste de att det var just autism det rörde sig om så då fördes han vidare till bup och utreddes där 3 månader.
Talet kom aldrig.
Han jollrade ett tag men han tystnade mer och mer. Han lärde sig några ord men de försvann efter en hemsk magsjuka och sen pratade han inte mer. Då hade jag verkligen ingen aning om vad vi skulle få vara med om för att vi skulle få igång hans tal. Ja, herregud. Nu när man tittar tillbaka på allt så är det så overkligt.Det är nästan som man har levt flera liv i ett..
Desamma gällde pekandet (pincettgrepp tror jag inte det var något problem med men han har andra motorik problem som vi fortfarande tränar. Träning, träning och åter träning....).
Han kanske pekade någon gång men det försvann snabbt.
Han stimmade massor med olika saker. Att hälla sand i sandlådan höll han på med länge men han hällde med allt möjligt. Vatten, grus och annat som gick att söndra eller kasta.Att kasta saker är något som verkligen tagit tid att jobba bort men nu gör han inget av det längre.
Ja, detta blev långt och ursäkta om jag far iväg i mitt eget drömmeri kring hur allt varit. Man har inte haft så mycket tid att tänka tillbaka.
Observera att allt detta handlar om min son och ingen annan. Det finns säkert de som haft det likadant men att de barnen inte fått en enda diagnos. Vår son fick göra en massa undersökningar hos neurolog innan han skickades till bup där de tog blodprover, kollade syn och hörsel osv. Jag tror alltid det är den vägen man måste gå, speciellt om barnet är litet. Och jag hoppas såklart att allt kommer bli bra för ditt barn så all oro bara varit just oro och inget annat. Jag vet inte om detta kan lugna dig något sätt. Barn har en fantastisk förmåga att hämta igen saker i utvecklingen även om det inte blev så för just vår son.
Hej! Tack så jättemycket för ditt svar och att du delar med dig. Jag förstår att när man är så uppe i allt så är det svårt att hinna reflektera och tänka igenom allt som hänt under tiden. Det är oerhört intressant att höra om hur ni haft det!
Nu är min son 3 månader och det är inte så stor förändring och min oro kvarstår. Det är jätteintressant att höra och få ta del av det du delar med dig av. Måste säga att jag blev väldigt berörd av din text och det kändes som jag läste från en bok, som en biografi och jag ville inte sluta läsa.
Jag känner verkligen igen min son i det du beskriver.. skriker och gnäller mycket.. men slänger ifrån sig flyktiga leenden ganska ofta?han ler och vänder bort blicken/ansiktet. Han vill också bli buren men inte för att kolla på mig eller hälsa på någon människa utan för att se omgivningen!!! Som en tom blick på omgivningen! Han har dock börjat hålla på mycket med händerna..lyfter upp armar och händer och spanar in dem och försöker föra händerna till munnen.
Växlande känslotillstånd ? detta kan jag skriva under på! Ler ena sekunden för att i nästa sekund skrika och gnälla. Min son jollrar ytterst lite.
Min son har börjat gilla att ligga i sitt babygym ibland..Så Ibland så kan han fokusera och försöka ta tag i saker. Han är även nu helt fascinerad så fort hans arm/händer kommer i blickfånget..då ska det grejas med händerna å armarna. Armarna går i ett. Det är nästan så att jag bortförklarar hans brist på ögonkontakt med att han fokuserar på sina händer just nu...kan det vara så eller är det bara jag som försöker "lugna" mig själv?
Känner verkligen igen mig i det du skrev med att han kan ligga och kolla på något men kollar ofta vart vi föräldrar är?så vi gör precis som ni; dvs vi lämnar honom inte ensam länge? vi är med honom även fast vi inte får kontakt.
Kommer du på något mer som du vill dela med dig av så skriv gärna här eller privat meddelande till mig. Jag tycker det är väldigt intressant att höra och lyssnar mer än gärna om du vill prata av dig.
All kärlek till er! Du är bäst! <3